Kompis?
Jag kommer ihåg en gång när jag gick i högstadiet.
Jag fick veta att en kompis begått självmord.
När jag fick veta det satt jag på en lektion med alla mina vänner och vi tjooade och levde livet.
På fem minuter var jag knäckt. Jag grät, jag gick i nian och var en av dom coola snubbarna, men jag grät öppet och jag var förtvivlad. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till...
Mina så kallade vänner vände mig ryggen, dom ville inte ha något med mig att göra ungefär.
Dom valde att inte vara där för mig, dom valde att säga "ojdå", klappa mig på ryggen och gå därifrån för att undvika att dras med.
Istället så märkte jag att några som jag inte direkt kunde kalla "kompisar" vid just det tillfället var där för mig.
Några som jag var bekanta med, men inte riktigt kompis med, dom var där för mig.
Dom hjälpte mig, dom följde mig, dom pratade med mig...
Jag uppskattade det något otroligt. Jag såg vilka som brydde sig och vilka som inte gjorde det.
Som tur var så hade inte min vän begått självmord, men ändå.
Det får en att tänka.
Ironin i historian? Det var min bästa vän, vid det tillfället, som ljög om att en gemensam kompis till oss tagit livet av sig.
Varför han gjorde det har han aldrig sagt, när jag frågade sa han bara att han trodde jag förstod att han skojjade...
Kan man kalla det för en vän?
damn, what's wrong with my generation?
we was the cream of the crop but it seems we've been robbed
that's what happens when you trade in all your dreams for a job
|