Jag vill vara ett grässtrå

Jag vill vara ett grässtrå

Varför? Varför rinner svettpärlorna i min panna? Varför växer mina bekymmer i takt med att jag växer? Jag längtar efter den dagen då jag äntligen slutar växa, då jag nått min ideallängd och alla mina bekymmer försvinner i sanden. Jag längtar till den dagen jag gått i pension och har börjat krympa igen. Till den dagen då jag kan sitta och titta på när grässtråna växer, mina små grässtrån. Mina små grässtrån som växer för att till slut falla till marken och förvandlas till jord. Fri från bekymmer för människans väg mot sin egen utrotning utan istället lägger tankarna på om de ska bli vattnade idag och åt vilket håll vinden blåser åt. Jag vill vara ett grässtrå, ståendes och vajar i all min prakt till vindens vissling. Jag längtar tills jag blir ett grässtrå som kan stå där och njuta av solen, väntandes på att bli matad av en vattenslang eller av en tillfällig regnskur. Jag längtar tills den dagen min kropp förmultnat för att ge sig liv till ett grässtrå. Kanske, men bara kanske, kan jag då se på världen ur ett annat perspektiv, grässtråts perspektiv. Då kanske jag kan se på världen som stor samtidigt som jag visar mitt ansikte mot solen och njuter av vindens ljumna bris. Kanske då kan jag lära mig att uppskatta livet och leva var dag för den det är för att till slut sjunka ner till marken för att ge liv åt ett nytt grässtrå. Jag vill vara ett grässtrå som kan stå och titta på när molnen rör sig, när vinden byter riktning och när solen sjunker ner bland molnen. Jag längtar tills jag blir ett grässtrå på den grönare sidan av gräsmattan. Jag vill vara bekymmersfri, bekymmersfri som alla andra. Jag vill vara bekymmersfri som ett grässtrå.