Tankar, Odödlighet e överskattat.

Tankar, Odödlighet e överskattat.

Här e lite tankar som jag hade bara, vet inte om man ska kalla det för en dikt eller så, brukar inte skriva dikter så ja e inte så poetisk av mig. Men kanske nån fattar nåt av ja menar iaf, hoppas ja iaf.

Jag är inte en populär människa.
Jag är inte heller en illa omtyckt människa.
Jag står bara inte i rampljuset varje dag.
Kanske levar jag ett tråkigt och ointressant liv.
Kanske finner du mig som ett grått ansikte på bussen som du aldirg skulle förmå dig att lägga på minnet.
Du ger mig en enda blick o ser på mig att jag inte har något att ge dig och att det inte finns något sätt du kan utnyttja min vänskap till ditt eget ego.
Men lär du känna mig, tar din tid o pratar med mig så vet du att ja inte bara är ett ansikte bland alla andra.
Jag är inte i rummets centrum så ofta.
Men jag vet hur det känns att få vara någon för jag har haft moment som jag har känt hur adrenalinet pumpar genom hela min kropp. Jag har kännt mig odödlig. Jag har varit stålmannen en stund och hade superkrafter.
Men dessa tog slut o endast minnet av dem och längtan efter att återfå dem fanns kvar inom mig.
Folk ser upp till de som har dessa krafter o det finns några som har dem i sin vardag.
Jag ser inte upp till dem.
Har man något bra i sina händer en längre tid avtar suktandet efter att ha dem och glädjen utarmas.
Något som aldrig utarmas däremot är längtan, längtan efter att få tillbaka något gudomligt man har haft i sina händer en kort stund och minnet av detta ögonblick är tillräckligt för att driva en människa.
Därför längtar jag efter att bli odödlig, bli en superhjälte med superkrafter men jag vill inte bli en.