filosofiska tankar med en kudde i famnen...
vill jag verkligen släppa lös mina bästa sinnen?
och vågar jag visa vad som finns i mitt innersta inre?
vill jag verkligen ge dig makten att kunna, helt utan hinder,
utnyttja mina svagheter när du lärt känna mitt djupa inre?
vill jag känna orimligt orimliga krav grovt trycka
på min prestationsångest och riskera en eventuell ny olycka?
speciellt eftersom jag skriver brev om en önskad kärlek
som är het mellan man och kvinna där det ömmar närhet
och utsätta mig för omvärlden när jag vet att det finns risker
i världen som man inte vill veta om när man når insikter
kring livets bottennapp som mental kvicksand och fega plikter
samt finna att lycklig kärlek bara existerar i egna dikter?
så många minnen från förr, kan man gråta utav flera?
och vem här vet? vad jag inte vill att du ska veta...
jag kanske bär på hemligheter hårdare än min grå kudde?
och om man så kunde - jag kanske skulle få dig att gå under?
jag är skräp, skräp på gatan och du plockade upp mig
förstår inte riktigt vad jag har som lockade, så säg
du valde inte den halvätna hamburgaren eller pantflaskan
nej du tog mig direkt och det är nåt man inte kan fatta
så jag antar att du helt enkelt aldrig slutar chockera mig
känslorna som väller fram förblindar och brukar blockera mig
och de enda raka vännerna i mitt liv är väggarna runt mig
men illusionen av tryggheten dem ger runt mig är tunn, säg,
varför sviker jag de som önskar mig blygt närhet och så
de samspråkar inte med mig mer för jag tyvärr svek dem så
adresserar till mig själv ett brev där jag utelämnar mig själv
och riskerar att misslyckas med att på djupet känna mig själv
eftersom jag rider på brister som riskerar att nå tvister
mellan mina takväggar och deras så prydligt grå lister
tycks som att jag lyckats mista det inre och mina åsikter
som jag förstår har blivit uppskattade och att få mister
tycks som jag befinner mig på ett fält där jag sår risker
för att de ska växa och gro till lycka så inga mål brister
undrar hur så många andra jag ser kan leva helt utan sorg
när jag går omkring med mungiporna i marken på fula torg
finns så mycket skit i livet som gör mig så här helt less
men du får mig att se det positiva i att skicka kärleksmess...
konstruktiv kritik, respons osv uppskattas.
lev väl