jaha ja?

Jävligt bra!

Kunde inte få bättre föräldrar.

Jag har väl haft det bra. Ska inte klaga. Dock har jag aldrig haft någon far typ. Eller jag har aldrig träffat honom. Så jag har typ växt upp med morsan och syrrans farsa tills jag var 4-5 eller något. Annars har den varit bra.

Sånt måste vara jobbigt :/
Min farsa dog när jag var 11, så det fanns liksom inget att göra åt saken.. Att ha en pappa i livet men att inte kunna ha ett normalt förhållande med honom skulle nog vara värre.
Min uppväxt har varit lite tuff ändå.. Morfar, farmor, farfar, pappa dog inom tiden av ca 4-5 år. Sen när jag kommit över det så blir min kusin styckmördad, och då kom jag ner i samma destruktiva banor igen. Det har resulterat i att jag skitit i skolan en hel del, men är på väg tillbaks nu. Jag går hos en terapeut nu så det blir bättre och bättre. Det hjälper verkligen... Var skeptisk i början men man blir mer positiv och tänker i nya banor. Om du är plågad mentalt ska du lätt fixa en tid med psykolog eller terapeut. Funkar prima.

Hoppas det blir bättre!

min farsa dog när jag var fem, morsan har fått ta hand om mig.
vet inte riktigt när det började, men jag minns att hon inte alltid haft problem med spriten, hon är alkoholist.
Jag kommer från en ganska fattig familj så jag har fått hjälpa till med jobb, knegat sedan barnsben. Bodde inakorderad hos en familj jag inte tyckte om sedan 1:a klass och träffade bara morsan på helgerna. Mår dåligt över morsans och min situation, både ekonomiskt och socialt. Eller, jag själv har det ganska bra socialt, bor med min tjej i en 2:a nu medans morsan sitter kvar ute i glesbygden, hjälper henne så gott det går på helgerna och får lite cash för hjälpen.
När jag mådde som jävligast brassade jag rejält för att må bättre men har slutat nu.
Börjat graffa istället, det får mig att må skitbra när jag gör det..

vafan, bara man försöker så ordar det sig nog i längden..


ollepelle P21: försök få dina föräldrar att inse vad fan de håller på med! Om de bara kom av tjacket så vore ju det jävligt bra.
hoppas det blir bättre för dig.

dunderjeveln P60: fy faaaan, styckmördad.. jävlar alltså, vill bara gråta när jag tänker på hur det måste ha varit för dig, och hans/hennes familj.

mej kvittar det att min föräldrar pundar det är deras val......men jag tycker det är kul att läsa om andras livs öden.......så fortsätt skrva om ni orkar....peace

om man ser lite negativt på saker kan det bli såhär:

när jag föddes var jag halvdöd. jag blev lite fucked-up av bedövningen som använts. den bedövningen är förbjuden idag. mina föräldrar förstod allt som hade kunnat hända och var jätterädda. jag är första barnet.
mina föräldrar är sjuksköterskor. jag trodde alltid att min pappa var läkare när jag var liten. eller jag sa det på dagis. men det var han inte.
min mamma har pondus. min pappa är skivsamlare. de har på sin höjd testat hasch någon gång. eller så har de blandat ihop vilken galenskap som helst i medicinrummen på praktikplatserna på nattpassen. vem vet.
jag följde med till sjukhuset och sprang runt i kulvertarna och älskade ljuset och prickarna på väggarna.
en dag kunde jag inte gå längre. jag krop runt och på sjukhuset pratade man om leukemi. sen var det inte det. sen fick jag kryckor.
jag var snäll och beskedlig när jag var liten. mina föräldrar oroade sig aldrig för mig förutom när det gällde sjukdomar. de trodde aldrig att jag skulle bli typen som går på ett pyramidspel, ungefär. jag sysselsatte mig själv.
jag var kär i en kille på mitt dagis, han var kär i någon annan.
i lågstadiet var jag rebel och vände min bänk bak-och-fram.
i mellanstadiet kunde jag inte leka tre med de andra tjejerna.
i högstadiet mådde jag förjävligt. jag var kär i en kille på skolan. han var kär i någon annan.
i gymnasiet var det lite bättre. fast sen blev det skit igen.
efter gymnasiet kunde jag inte åka tunnelbana eller vistas på platser med mycket folk. jag började gå ut på nätterna och sova på dagarna. jag hatade alla människor så mycket att det var en sån förnedring att ha råkat nudda vid dem. socialfobi eller agorafobi. eller en släng av dem, eller bara ren överlevnadsinstinkt.
sen blev de bättre.
förutom det så var det cancertjafs igen. sticka in skitlång nål in i halsen, stecolid och grina. jag är frisk. jag kanske är hypokondriker. man kanske blir det av att växa upp bland sjukdomar.

nu vill jag läsa historia. jag tycker historia är det roligaste ämnet någonsin. jag ska nog göra det också, nån gång. man behöve inte ha brottom. tills dess ska jag pussa på min pojkvän och dricka den där skitgoda alen postiljon.

mina föräldrar är världens bästa föräldrar, btw.

mina föräldrar är skilda... skilde sig kanske när jag var 5 år.. men innan dess var de ihop bara från och till.. i prinicip har pappa haft vårdnaden om mig sen jag var 1 år. mamma var väl en vilding... när jag var 6 år flyttade mamma till Holland vilket är som mitt andra hem nu.. Har varit i Holland varje sommar sen dess minus 2 sommrar.

Uppväxten har varit upp och ner... mkt faktorer som spelat in från att pappa har en tant som går en på nerverna från andra incidenter..Aldrig 100% bra varken i Holland eller Sverige..

Finns saker jag aldrig glömmer men ibland känner jag mig nästintill lyckligt lottad iaf..

livet är inte lätt iaf.. det har man fått smaka en rejäl dos av..

mina föräldrar skildes när jag var 3, jag var världens suraste lilla unge. i stort sätt varje dag i mitt liv fick jag höra hur min mamma- den vackra chilenska "goldiggern", om hur hon "snodde" pengar från mitt sparkonto, hur hon var en usel mamma... lalala... "din mamma kan inte ta hand om dig, hon kan inte klä dig, ditt hår är fult " (kommer från min trevliga farmor och faster som blandade i sig allt) jag hatade min mamma i perioder, sen pappa, sen mamma.. etc...
farmor fick min storebrorsa att bli världens psykfall, fick honom att tro på att mamma övergivit honom och bara ville ha mig... etc fick honom att glömma spanskan, mig med...
oooh mycket.
min pappa blev sur varje gång jag ens visade att jag var ledsen, jag låste in mig på rummet för att dölja det, men då kommer han och slår på dörren, tvingar mig öppna, och ungefär skriker att jag inte ska vara ledsen och tvingar mig att sluta gråta. sen köper han något åt mig, jag får allt jag pekar på. lilla flickan ledsen, lilla flickan får en dyr present av rika pappan . mamma kan ju inte ge dig ett skit.

och ja min mamma träffar yttligare en man, en kuban... gifter sig, woo får nytt barn när jag är 12, heeeey? vart tog min mamma vägen?
försvann, sakta men säkert.
ingen att prata med, helt själv, inget stöd när jag behöver det som mest.
de bråkar, han är otrogen, tar hit sin exfru och hans andra barn, får två ungar till med denna kvinna... lämnar mamma, kommer tillbaka... bråk bråk bråk.
han vill ha tillbaka henne, sen inte, fortfarande idag håller han på. under tiden sitter jag mest själv, 13-16, stänger in mig, plågas av att vara beroende av min pappa som hela tiden påminner mig om att jag inte skulle klara mig utan honom som bryr sig om mig, hans pengar

får en leversjukdom när jag fyller 16, hemskt. går inte att "bota" bara käka medicin resten av livet, kanske.
i ca 2 år är jag deprimerad låser in mig på rummet, mina föräldrar ser, men de gör inte ett skit
jag sitter själv i nästan ett år och stänger ut allt, skolkar, får biverkningar, lider av panikångestattacker, paranoia... etc..
ingen gör något, jag skriker men ingen gör något...
funderar på att göra något åt saken, men klarar inte ens av att göra illa mig själv för jag är för svag/skulle aldrig göra något sådant.

sen så sista terminen i trean... och det går över och det känns bra, för jag är starkare än så, och jag har alltid ett öppet sår, men jag orkar inte tänka på allt... men det finns ju alltid där :/

Jävlar... Att det finns så många hemska livsöden bara här..
Men jag håller med Faust, det jobbiga som händer formar en och jag skulle inte heller vilja ändra mitt förflutna. Det har varit viktiga erfarenheter som jag kommer ha nytta av.

jag har levt hela mitt liv med mamma. kännde inte pappa. mamma slängde nästan ut mig för ett år sen ca. fick då flytta till pappa. nu pratar jag inte med mamma, och har ett helvete med plastmorsan

men jag är nästan alltid glad och har en underbar kille som hjälper mig

varför tjata och klaga och tycka synd om sigsjälv.
nu är det som det är, gör något bra av tiden som du är kvar i livet istället.

bra förutom att min pappa dog när jag var 7..

Claragatan F5 japp.. man får gra det bästa av den tiden man har kvar.
det går fortare än man tror

mina föräldrar har varit skillda sen jag var 3 eller nått, så jag har levt med att flytta mina saker varje vecka mellan dem, men det är lungt, jag har bra föräldrar och jag har haft en jävligt bra uppväxt.

Herr_Berg P17 good for you

Har haft en jävligt bra uppväxt och när jag ser det som hänt
andra blir jag arg. jävligt arg. att föräldrar kan vara så förjävliga.
dom enda minusen är att mina föräldrar skilde sig när jag var 6.
och att nån av farsans tjejer lurade oss på 400000 tusen eller nåt. har det bra nu iaf och bor i villa med båda föräldrarna.
och alla ni som haft problem med uppväxten tänker jag på!

peace allihopa.

Folk som älskar sina pappor, får de döda istället.
Jag som hatar min far, får honom livs levande istället.
Visst är saker och ting lite lustiga ibland...

CrazyDancer

Nej, jag tror inte det. Men jag får väl se när det väl sker.

har väl haft en bra liv framm tills nu, min flickvänn som jag fick för nån månad sen (första på läääääääänge) är ondskan själv, hon sårar mig o visar ingen uppskattning o sen är det jag som ringer för jag behöver henne...
det är det enda jobbiga i mitt liv, har jobb som danslärsre och har underbara vänner.
men det är endå inget vidare pga flickan.

gangsta_L P14 dumpa henne då ditt pucko