När man inser att saker som.....
Ja. Jag vet inte rikigt hur jag skulle formulera rubriken...
Kommer ni ihåg när ni var små, när föräldrar och kompisars syskon berättade för er att knark var farligt och dåligt? Kommer ni ihåg att dagisförknar och hjältarna på tv:n sa att knark var dåligt. Jag gör det. Jag tänkte aldrig på det, eller det fanns där i huvudet men det var ju liksom inte något som var i ens vardag, det var ju hockeykort, fotboll, kärleksbrev och tv-spel. Vad hände sen? Jo det gick ju ganska snabbt, man började klottra marijuana-blad på matteboken, man diggade alla cypress hill låtar för dom hade alltid någon med ett schysst "rökbudskap" och vem mins inte det riktigt coola omslaget till Dr. Dre - The Cronic 2001. Så var det för mig. Nu hade det börjat vända. Man visste vilka äldre på skolan som rökte brajj på helgerna, man visste vilka kompisars syskon som hade testat droger och man visste vilka som konstaplarna hade hämtat i skolan för dom sålde tablatter i skåpet. Men fortfarande fanns det där, men det hade vänt på ett litet smygsätt. För nu var knark mer häftigt och det verkade ju alls inte lika farligt....
Man testade och tyckte det var schysst, det var ju "bara" gräs och det kunde man ju absolut inte bli beronde av och speciellt dyrt var det ju inte heller när man splittade med kompisar. Och självklart skulle man ALDRIG testa något grövre för det var ju bara brajj som var schysst och lungt, det andra var ju farligt. Brajj skulle alltså inte leda en till tyngre droger, det gick inte och man kunde alltid hävda det när man snackade med någon som tyckte det var fel att röka. Men sen började visa sig att fler och fler hade testat flödder, efedrin blandat med alkohol, svamp etc och man tänkte att visst, det är en gång sen händer det inte igen. Men shit nu då? Nu när man vet kompisar som säljer droger för lika mycket som grannes mamma tjänar i månaden, när man vet att vissa ligger och skakar i sängar för dom tagit för lite/för mycket eller när vissa sitter inne för dom skulle kunna finansiera sitt missbruk. Eller alla dom kompisarna som inte fattar något och är så totalt brända, eller dom som man alltid möter på helgerna som vill kramas och är totalt borta. Helvete, det går så snabbt och det var aldrig något man tänkte på, men nu är det så. Kokain, tjack, vad fan som helst blir ens vardag för vissa kompisar ger sig fan på att gå ner sig så mycket som möjligt och så står man där själv och vet inte vad man ska göra och hjälp känns så jävla onödigt och menigslöst.
Förstår ni vad jag försöker säga? Jag är bara ledsen och trött, men tänk och vissa lär känna igen er.