Cymbalta - utsättning

Har inte käkat dem, men är det inte bättre att trappa ner på dosen snarare än att sluta helt? Det måste ju vara en chock för kroppen att bara tvärt sluta tänker jag. Då kanske du får domningar men inte så intensiva att det inte går att uthärda...

Just a thought!

ja du gör det inte på helt eget bevåg va?
cymbalta ska man väl sätta ut över tid har jag för mig, vad säger din läkare om hur det får dig att må?

Läkaren sa att jag skulle från 2 tabletter om dagen ta 1 tablett i tre dagar och därefter börja en ny sort.. Jag tror jag dock tog 1 tablett i 4 dagar och var utan fram till idag med nya sorten.. Hoppas att nya sorten tar bort biverkningarna =/

så du skulle egentligen tagit en tablett per dag, fast tog istället en tablett på 4 dagar? Då är det inte så konstigt att du reagerar som du gör.

Jag har själv haft stora problem med ångest och depression men olyckligtvis/lyckligtvis har inga tabletter fungerat på mig förutom de allra tyngsta som dessutom är vanebildande, så jag valde att strunta i tabletter och mötte istället de skelett jag hade/har i garderoben, för jag var rädd för att bli beroende av tabletterna. Det är en process som tar tid och man måste vara villig att jobba en hel del med sig själv, jag är fortfarande inte klar, men det är definitivt värt det när man börjar känna att man faktiskt kan må bra.

Vad jag vill säga med det är ju att tabletter bara är en tillfällig lösning som tar dig upp ovanför vattenytan, det är ingenting som löser dina problem permanent. Det är viktigt att du har nån psykolog eller terapeut som hjälper dig med de känslor och tankar som kommer upp när du slutar med pillerna så du får ett varaktigt resultat och lär dig hantera jobbiga känslor utan att behöva ta piller.

ah så du har börjat med den som ska ersätta cymbaltan nu?
hoppas det fixar sig då trots att det blev lite fel där.
har du stått på cymbalta länge?

Hade också hemska utsättningsbesvär med min förra medicin. Men denna gång trappade jag ner lite överdrivet länge, bara för att slippa.

Men konstigt att läkaren sa att du skulle trappa ner så kort! Brukar det inte vara så, om man har gått på medsen länge, att man gör det i typ två veckor? Så var det för mig, åtminstone. Först en om dagen, sedan en varannan dag och sen stopp. Annars är det ju skitjobbigt. Kroppen måste ju ändå få sin tid att vänja sig av vid det man har tagit.

Minns att jag spydde och skakade och kallsvettades och grejer. Usch!

SofiaBayo, svårt att "möta sina skelett i garderoben" om det handlar om kemisk obalans i hjärnan. Likaså kan medicin vara viktigt för att hamna på en nivå där man kan ta åt sig av samtalsterapi. Man ska inte lägga skam över psykofarmaka, vissa mår mycket bättre att äta det hela livet.


Ankan, alla depp-piller ska minskas ner över minst 2 veckor för att kroppen ska anpassa sig. Låter ju som att det gått för snabbt om man kollar bieffekter vid för abrupt avslut.

Vissa patienter, som abrupt slutar att ta CYMBALTA, kan få symtom såsom:

-yrsel, stickningar och domningar, sömnstörningar (livliga drömmar, mardrömmar, sömnlöshet), trötthet, sömnighet, känsla av rastlöshet eller oro, ångest, illamående/kräkningar (känna sig sjuk), skakningar, huvudvärk, irritationskänsla, diarré, kraftiga svettningar eller svindel.

BountyBoo skrev:
SofiaBayo, svårt att "möta sina skelett i garderoben" om det handlar om kemisk obalans i hjärnan. Likaså kan medicin vara viktigt för att hamna på en nivå där man kan ta åt sig av samtalsterapi. Man ska inte lägga skam över psykofarmaka, vissa mår mycket bättre att äta det hela livet.


Ankan, alla depp-piller ska minskas ner över minst 2 veckor för att kroppen ska anpassa sig. Låter ju som att det gått för snabbt om man kollar bieffekter vid för abrupt avslut.

Vissa patienter, som abrupt slutar att ta CYMBALTA, kan få symtom såsom:

-yrsel, stickningar och domningar, sömnstörningar (livliga drömmar, mardrömmar, sömnlöshet), trötthet, sömnighet, känsla av rastlöshet eller oro, ångest, illamående/kräkningar (känna sig sjuk), skakningar, huvudvärk, irritationskänsla, diarré, kraftiga svettningar eller svindel.

Isåfall har du totalt missuppfattat mig. Min poäng var inte att lägga skam på piller. Jag förnekar inte att det har att göra med kemiska substanser hos vissa människor. Jag tycker även piller är grymt för det har hjälpt människor upp ur deras värsta svackor. Dock så finns det forskning som kommit fram till att terapi många gånger fungerar bättre än piller, vilket innebär att det i många fall inte har att göra med kemiska substanser, utan hur vi tänker.

Vill man bli frisk permanent så behöver man göra det mesta arbetet själv. Med eller utan piller. Vill man inte gå igenom det arbetet, så lär man vara beroende av piller för alltid. Det finns inga genvägar där. Det är bara att möta skiten i vit-ögat ;)

http://www.lakemedelsvarlden.se/nyheter/”dags-att-omvärdera-behandling-med-ssri”-4262

SofiaBayo skrev:


Isåfall har du totalt missuppfattat mig. Min poäng var inte att lägga skam på piller. Jag förnekar inte att det har att göra med kemiska substanser hos vissa människor. Jag tycker även piller är grymt för det har hjälpt människor upp ur deras värsta svackor. Dock så finns det forskning som kommit fram till att terapi många gånger fungerar bättre än piller, vilket innebär att det i många fall inte har att göra med kemiska substanser, utan hur vi tänker.

Vill man bli frisk permanent så behöver man göra det mesta arbetet själv. Med eller utan piller. Vill man inte gå igenom det arbetet, så lär man vara beroende av piller för alltid. Det finns inga genvägar där. Det är bara att möta skiten i vit-ögat ;)

http://www.lakemedelsvarlden.se/nyheter/”dags-att-omvärdera-behandling-med-ssri”-4262

Men om man har en kronisk psykisk sjukdom då?

also, krossad_anka, det är nog bara till att stå ut. Hade en medicin jag trappade ut och mådde riktigt kasst i flera dagar. Ät glass! Piggelin! Det hjälpte mig, om inte annat är det ju gott också.

Tänkte också mer som Trixie, att vissa har kroniska psykiska besvär där det bästa är att äta medicin livet ut. Det är som att ha ett medfött hjärtfel och sluta äta sin hjärtmedicin.

Det finns många saker som man kallat kroniskt, men som sedan visat sig inte vara det eftersom man 100 år sedan hittat botemedel. När forskare kallar något kroniskt så betyder det "vi har misslyckats hitta en kur för det här, och därför kan ingen annan göra det i heller".

Jag säger inte att det kan finnas saker som är kroniska, men att världen skulle må lite bättre av att vara lite mer öppensinnade. Det är trots det som för utvecklingen framåt.


För övrigt så pratade jag inte om extrema psykiska sjukdomar. Eftersom ts håller på att sluta så utgick jag ifrån att hon inte blivit diagnostiserad med en kronisk psykisk sjukdom.

Tack för era svar, har påbörjat nya sorten nu och blev redan första kvällen bättre! No more pain :) Fick för mig att jag skulle prova och se om jag klarade mig utan antidepp. Nu förstår jag att jag gjorde på fel sätt och att jag behöver äta de ett tag till.
Har läst er diskussion och kan förstå begge parter. (Vissa behöver medicinen för att ta hand om resten och vissa behöver den som Bountys exempel med hjärtmedicinen.)

SofiaBayo: Har lite svårt att skilja på om ditt första inlägg var riktat till mig eller om det var generellt talat till alla?

Det var riktat som ett förslag till dig. Att du kan försöka se alla symptom som kommer upp när du slutar som en möjlighet att jobba med dig själv. Det kan vara något där som kommer upp som du kanske fortfarande inte tittat på. Det kanske är lättare sagt än gjort på egen hand, och inget som läkare är utbildade i och därför diskuterar man inte sånt med dem, men något som en bra psykolog skulle kunna hjälpa dig med.

F.ö. Grymt att du redan mår bättre. Hoppas det blir bra med dig!

Känner också som Trixie och Bounty... Vissa psykiska sjukdomar behöver man både samtalsterapi och medicinering för. Samtalsterapi är ingenting som "tar bort" kemiska obalanser i hjärnan.

Exempel, om man är bipolär, då krävs oftast medicinering hela livet och det i samband med samtalsterapi. Men visst, vissa psykiska sjukdomar behöver inte medicinering resten av livet. Men det kan underlätta ett tag.

Det kan vara något där som kommer upp som du kanske fortfarande inte tittat på. Det kanske är lättare sagt än gjort på egen hand, och inget som läkare är utbildade i och därför diskuterar man inte sånt med dem, men något som en bra psykolog skulle kunna hjälpa dig med.

Och går man till en bra psykiatriker och berättar om allting, kan dom ofta upptäcka sådant. Men då gäller det visserligen att man både är helt ärlig och att psykiatrikern är någon återkommande. Något som tyvärr är ganska ovanligt i större landsting. I Kalmar gick jag till en väldigt bra psykiatriker, som både hade samtalsterapi med mig och som diskuterade min medicin och försökte lägga upp den på bästa sätt, samtidigt som hon erbjöd mig utredningar.
Misstänker psykiatrikern något, eller om man själv misstänker något, kan man kräva en utredning, då kan saker man inte tänkt på upptäckas.

SofiaBayo, det behöver inte vara extremt. Min mamma äter psykofarmaka och kommer göra det resten av sitt liv. Hon går på ljusterapi och har gått i samtalsterapi (skrattretande nog är hon pensionerad psykolog) och äter desstutom hormoner. Hon äter inget på sommaren, men har accepterat att hon behöver de på vintern.
Och då är hon en aktiv pensionär som motionerar flera gånger i veckan, inte röker, dricker måttligt, äter bra kost och hittar på massor med saker med sina väninnor.

och som Brazen säger psykiatriker är ju en läkare specialiserad inom de psykiska sjukdomarna. Dvs. inte en vanlig läkare, som bara besitter allmän kunskap.

och ofta finns det ju arbetslag där läkare samarbetar med kurator, som i sin tur kan ha bra kontakt med psykolog för fortsatt utredning/behandling.

När jag mådde dåligt var det bästa som hjälpt mig en kurator. Och då hade jag gått till två psykologer tidigare.

...och jag äter inte medicin längre. Den behövdes för att jag skulle kunna komma upp till normal nivå och orka ta till mig samtalsterapin och för att få bukt med min panikångest.

Precis, sådana arbetslag är bra! Där kan psykologen/psykoterapeuten/kuratorn föra en dialog med psykiatrikern och vise versa. Då man inte träffar psykiatriker speciellt ofta, enligt min erfarenhet (med undantag från Kalmar, där jag träffade min psykiatriker varannan vecka!), är det jättebra att psykologen kan föra en dialog med denne och att man som patient kan berätta för psykologen vad som kan kännas jobbigt med medicinen eller vad som, osv.

Eftersom ts håller på att sluta så utgick jag ifrån att hon inte blivit diagnostiserad med en kronisk psykisk sjukdom.

...ankan håller väl inte alls på att sluta med medicinering, hon håller väl på att gå över till ett annat preparat.

För att klargöra det igen så skriver jag inte någonstans att man ska strunta i att ta piller, så sluta argumentera för att jag någonstans säger att det är fel. Om ni har tolkat det så, så har ni missförstått.


För övrigt så är hela psykiatrin ett skämt. Majoriteten av alla som arbetar där är rädda för känslor, och många av dom är hycklare som tror dom har lösningen på alla problem utan att ens själva må riktigt bra.

Mitt motto är; om inte din psykolog verkar genuint lycklig, så kommer hen inte kunna ge dig lösningar på hur du ska bli det i heller. Väldigt enkelt.

För övrigt så är hela psykiatrin ett skämt. Majoriteten av alla som arbetar där är rädda för känslor, och många av dom är hycklare som tror dom har lösningen på alla problem utan att ens själva må riktigt bra.

du inser att det är _väldigt_ många människor du dömer ut nu va?

du får gärna förklara lite mer ingående vad du menar med "rädda för känslor" för jag förstår inte vad du menar.

och ang. att många "tror dom har lösningen på alla problem"?
vad baserar du ett sådant påstående på?
jag har jobbat med psykvård i olika form i uppåt 10 år nu och har under den tiden _aldrig_ stött på någon som trott sig ha "lösningen på alla problem".

jag säger inte att psykiatrin är problemfri och toppen, men jag ifrågasätter verkligen det du påstår nu.

piller kan defintivt ta en ur de värsta svackorna, det kan definitivt hjälpa en att orka med samtalsterapi. Inte någonstans är jag emot det. Däremot så är fortfarande BRA samtals-terapin det som är avgörande för om man blir frisk eller inte.

du måste väl ändå inse att det beror HELT på vad det är för sjukdom/problematik det gäller?

För att göra det ännu tydligare: ja, piller kan defintivt ta en ur de värsta svackorna, det kan definitivt hjälpa en att orka med samtalsterapi. Inte någonstans är jag emot det. Däremot så är fortfarande BRA samtals-terapin det som är avgörande för om man blir frisk eller inte. Om pillerna hjälper en person att ta sig till en psykolog, great. Om pillerna hjälper en person att möta sig själv, ännu bättre! Som sagt, jag är inte emot det någonstans. Att ta piller kan vara första steget till att börja må bra. Men FORTFARANDE så diskuterar jag inte allvarliga psykiska diagnoser, även om jag fick en sådan och har lyckats ta mig upp till en sådan nivå att jag faktiskt kan känna mig lycklig ibland. Men jag har också hela tiden haft viljan att vilja må bra, och det är de som har drivit mig.

Bara för att piller inte fungerade för mig så betyder det inte att de inte fungerar för andra. Vem vet, det kanske kommer ett tillfälle då jag behöver ta dem, och då är det skitbra att dom existerar. Jag tror vi är skapta för att vara lyckliga, och det tror jag finns inbyggt i alla människor. Vi har bara inte lärt oss hur man tar sig dit än.

Cymbalta-har nånting som andra saknar

Misery

Med tanke på alla diskussioner vi haft så har jag börjat acceptera att du antagligen aldrig kommer förstå mig. Jag hade kunnat titta på en äng tillsammans med dig och sagt "de flesta blommor på denna ängen är blåa" varpå du hade svarat "är du inte lite fördomsfull nu, jag vill att du förklarar dig" Det är väldigt tröttsamt att diskutera med en person som håller på som du gör.

Rådet du gav mig om att jag faktiskt inte behöver ge mig in i diskussioner med dig, var det klokaste rådet jag fått på länge. Jag ger dig all cred för det, och jag har alla intentioner att följa det också. Tack för att du sa det du sa.

SB

hah fast alltså anledningen till att jag aldrig förstår dig är ju att du konsekvent vägrar utveckla/förklara dina påståenden när jag ber dig.

låt du bli att svara, jag kommer dock för den sakens skull inte sluta ifrågasätta dig eller någon annan.

Jag vet inte vad det är för sorts svar du kräver av mig, men tro mig, jag har försökt förklara för dig. Att försöka förklara något för dig känns som att försöka förklara multiplikationstabellen för en person som inte är bra på matte. Betyder inte att det är nått fel på varken dig eller mig, jag känner iallafall att jag inte verkar hitta en metod för att prata med dig som får dig att förstå och det blir bara frusterande. Det kanske bara är så att vi inte talar samma språk.

Fortsätt ifrågasätta om du trivs med det. Ville bara tacka dig för att du gav mig det svaret :)

att du inte är kapabel förtydliga och backa upp dina påståenden är faktiskt helt och hållet din brist, jag förstår att det gör det knepigt för dig men det är inget du kan lägga över på andra.

och du inser att du är fruktansvärt nedlåtande nu va?
du är fullt fri att inte diskutera med mig men ge fan i att vara otrevlig.

You see. Det spelar ingen roll vad jag skriver, du tolkar det alltid som något negativt. Nä lägg inte din energi på mig. Du är säkert en helt fantastisk människa ( nej jag är inte sarkastisk så tolka inte detta på något annat sätt än vad jag skrivit ) men vi två klaffar inte. Sånt är livet.