Skaffa barn

gå upp mitt i nätterna, låtsas byta blöja på något som du efter får gå runt med och gunga lite med så hen somnar om igen. efter några nätter lär du tänka om och sätta in nytt schema för barntänkandet.

och då kan du alltid fixa ett härligt högt barnskrik som du kan ställa som alarm på din mobil som du lägger en bit bort. sen byter du blöja på mobilen och snoozar om, typ.

Allt det där har jag redan tänkt på. Och jag vill uppleva allt det där :)

Hehe, det är väl din biologiska klocka som tickar tänker jag? Känner igen mig lite i sådana tankar som du har men det tror jag de flesta gör? Typ dagdrömmer och romantiserar en vardag i framtiden där man har ett gäng sköna ungar som man vakar över och lär om livet. Fast det känns rätt avlägset..

Men du är bara 23 år så du kan nog gott vänta lite tror jag, :)

//Paz

Har även sökt in, och kommit in, på Förskollärarlinjen till våren. Men.. Vill jag verkligen jobba med barn resten av mitt liv och samtidigt ha egna barn.

väldigt många som jobbar med musik på olika sätt kan mecka egen musik i sin egna portabla syudio ;)

en liten liknelse bara. det ena tar inte ut det andra om man verkligen tycker om det.

sen är det två olika saker att ta hand om en grupp barn och sina egna.

Du ska använda din längtan till att skaffa barn, som bränsle och låt det driva dig att skaffa den stabilitet du vill skapa, innan du skaffar barn.

Så ja, vänta. Vänta minst 2-3 år till.

Brazen skrev:

Har även sökt in, och kommit in, på Förskollärarlinjen till våren. Men.. Vill jag verkligen jobba med barn resten av mitt liv och samtidigt ha egna barn. Någon här som gör det? Hur fungerar det? Blir det för mycket?

Min mamma har jobbat som dagisfröken i princip hela sitt yrkesverksamma liv och skaffat mig och min syster. Det verkade funka bra.

Machete,
Ja, det är det jag också tänker. Måste ju vara det!

BC,
Jo, men jag vill inte känna längtan, för den är så stark och så svår att bli av med. Sen handlar det inte riktigt om att jag ska vänta med att skaffa barn. Självklart vill jag ha en stabil inkomst osv. Men just nu är det själva längtan jag vill bli av med; den är väldigt jobbig att hantera..

Kapten,
Tack :)


Tror dessutom att det också handlar om att jag känner att jag har så mycket mer kärlek att ge. Villkorslös kärlek. Äsch, jag vet inte haha :P

Brazen: Skaffa en hund :)

Haha, har funderat på det faktiskt :P

Tror dessutom att det också handlar om att jag känner att jag har så mycket mer kärlek att ge. Villkorslös kärlek. Äsch, jag vet inte haha :P

Exakt så, :)

Bara för att du vill ha barn så måste du ju inte ha barn precis nu. Det är väl fint att du kan tänka dig att skaffa barn med snubben, men om ni hänger ihop om fem år så lär ni kunna skaffa barn då också.

Rent logiskt så borde ni kanske lära känna varandra ännu bättre först. Nyförälskelse och den typen av passion varar ungefär ett år. Så det kan vara värt att testa hur ni fungerar en riktigt dålig period - dagar då ni inte står ut med varandra men måste befinna er i samma lägenhet - innan ni förökar er. Klarar ni er igenom en dålig period? Kan ni kommunicera när allt inte är lyckligt?

Vad gäller utbildning så är det inte helt ovanligt att folk pluggar och har småbarn. Så det är verkligen inte "antingen eller". Påbörja utbildningen - om det är nåt du vill - och skulle du bli gravid halvvägs in tar du studieuppehåll på 6-12 månader. Om killen är pappaledig efter ett halvår och stannar hemma en termin kan du lätt plugga då. Efter ett år kan ungen börja på dagis. Ni får mecka lite med hämtning vilket kommer påverka sena föreläsningsdagar men det löser sig oftast utan större problem.

Och till sist: killen verkar ju lite mer skeptiskt just nu. Hör lite mer vad han tycker om att skaffa barn. Vill han ha barn? Ungefär när är det läge? Inte för att det går att planera fullt ut men kanske är det saker han vill göra innan han måste ansvara för ett nytt liv.

Ja precis. Det är det den logiska delen av mig säger, att vi ska vänta. Och det ska vi också, för han är inte redo att ha barn än, men han vill ha barn med mig i framtiden. Han vet bara inte riktigt när. Det är just längtan jag har problem med nu och att jag inte kan sluta tänka på det/prata om det. Vilket håller på att driva både mig och karln till vansinne :P

Tack för tipset om utbildningen. Har alltid tänkt i banorna att antingen så går jag klart eller så skiter jag i det. Har faktiskt inte ens tänkt tanken på att man kan ta ett uppehåll och fortfarande behålla sin plats. :)

Och tack för alla svar. Alltid skönt att höra från andra, när man känner sig kluven!

Jag har en dotter på snart 4 månader och att föda henne är det bästa jag gjort :)

Jag är barnskötare och när jag är färdig med min mamma ledighet ska jag börja jobba med barn igen och även utbilda mig till förskollärare. Jag känner inte att det kommer bli för mycket bara för att jag har barn själv. Det är ju så underbart att få vara runt barn hela dagarna och så mycket kärlek! :)

Länk. Finns säkert ännu bättre, men detta var den första jag hittade när jag googlade. Vet med mig att det finns någon bok som heter ** anledningar att inte skaffa barn också. Tänkte köpa den till farsan i födelsedagspresent, men den verkade mer riktad till potentiella mödrar.

Man kan ju öva på att göra barn under tiden.

Vad jag känner igen mig i ditt inlägg :) Tror dock att min längtan efter ett barn handlar om att de flesta runt omkring mig nu har barn eller är gravida osv. Känner hur jag halkar efter gemenskapen och står still och inte längre kan prata med vännerna om samma ämnen etc. Blir väldigt mycket baby-prat när man har tid att ses :)
Men jag tror också att det är ett sätt för mig att vilja säkerhetsställa min framtid, hur dumt det än låter... Lite svårformulerat, men på något sätt försöker jag säga att detta är mannen jag kommer spendera mitt liv med och att ett barn skulle bekräfta att jag har en framtid. Jag känner mig nog lite stressad över möjligheten att saker och ting kan ändras i ett förhållande.. Rädd för möjligheten att bli lämnad om några år då fertiliteten börjar avta och chanserna att få barn blir mindre. Känns väldigt egoistiskt tänkt av mig. Har jobbat med förskolebarn och mellanstadiebarn och längtan blev skapligt starkare under tiden och efter det :) Drömde till och med att jag hade en dotter som jag döpte i drömmen. Men det är nog bara mina moderinstinkter och min kropp som talar om för mig att jag är som mest fertil nu och borde passa på. Kroppen är ett underligt fenomen :)
I mitt fall kommer jag vänta till tiden känns rätt, lär mig mycket av omgivningen om hur det är att vara mamma, så försöker tänka positivt och se längtan och tiden som går till ett slags förberedande inför framtiden. Så mitt tips till dig är att istället för att försöka bli av med längtan (som bara kommer få dig att längta ännu mer) att bli vän med längtan.

Michelle, åh, låter helt underbart! :)

Scrotum, haha :P

Dope, alltid xD

Krossad, precis så känner jag! Vad skönt att det inte bara är jag som går runt och är sån :). Ja, jag borde nog göra det. Vore lättast så!
Har också haft drömmar om barn. Sist så bestämde jag och min karl oss (i drömmen) för att döpa vår son till Konh Drogo (vilket betydde Kung Drogo)l haha :P. Och innan dess bråkade vi om att jag ville döpa ungarna till Sebastian och Ellenor, eller Tyrion och Boromir. Måste sluta läsa så mycket fantasy :P

jag tror jag har samma längtan, men min känns nästan helt biologisk snarare än intellektuell. jag löste längtan efter graviditet och barn genom att sterilisera mig då jag VERKLIGEN inte vill ha barn ever och inte skulle orka ta hand om ett barn ens med 2-3 andra som hjälp.
men längtan finns ju kvar i kroppen och jag håller med, den är fan knepig att hantera. jag har en favoritsysterdotter som jag öser all min moderliga kärlek över och fungerar som extramamma/bästis/idol för, men det lindrar ju inte den rent fysiska längtan min kropp har efter graviditet. den vet jag faktiskt inte heller riktigt hur jag ska hantera. tänker väl försöka stå ut med den och gulla med andras barn tills den gått över efter klimakteriet tror jag.

viktigaste jag känner angående när man bör skaffa knoddar är den ekonomiska tryggheten, och även tryggheten i ett hem med minst 2 närvarande föräldrar. det verkar vara sjukt tungt att ta hand om ett barn på egen hand, så försök stå ut ett par år till tills du är 100% på att ni skulle klara t.ex. alla bråk som kommer med utmattningen runt ett nytt barn, eller tröttheten när man aldrig får sova, såna grejer. kommunikationen när det är dåliga perioder är dock nyckeln. kan man inte prata och (viktigare) lyssna på varandra så är barn en dålig idé. man kan se det lite som hur ens förhållande skulle klara av att den ena blev deprimerad. klarar man en sån sak och fortfarande har starka band så lär man klara barn med.

min ena syrra och hennes snubbe har beslutat att bo ihop även om de gör slut i framtiden så ungen har ett tryggt hem med tillgång till båda sina föräldrar. det tycker jag är en bra idé om man känner att man är mer lagd åt poly-hållet (vilket de båda är, lever redan polyliv med partners vid sidan av utan problem). om det inte känns hemskt att ens partner är med andra så lär man klara av att bo ihop fast kärleken tagit slut eller gått över i vänskap utan åtrå.

jag tror tyvärr inte att längtan går att göra något åt eller dämpa. du är trots allt ett djur som är programmerat att föröka dig så fort som möjligt. det är svårt att fly ifrån sin natur.

Håller med junkgirl att stabilitet är det viktigaste för ett barn.

I agree! Stabilitet är verkligen viktigt. Vi har klarat jobbigare perioder och går igenom en just nu. Det är jobbigt, men det går bättre än vad man kan tro. Vi är bra på att lyssna på varandra och prata med varandra om problem som uppstår. Vilket är väldigt skönt.

Tackar verkligen för alla svar jag har fått :)

Vad är det du tänker att du rent emotionellt kommer få av att skaffa barn, som du inte har nu? Jag sitter och funderar på vad det här med längtan är. Om jag till exempel längtar efter någon, en viss person, så kanske jag längtar efter närhet, eller så kanske jag längtar efter intellektuell stimulans. Då borde man ju oxå kunna hitta sätt att kunna ge det till sig själv istället för att vänta på att den personen ska ge det?

Jag menar inte att du ska döda din längtan, utan bara försöka fylla upp det tomrummet på egen hand. Tänk om du till exempel får ett extremt jobbigt barn, som har en grov autism eller annat handikap, eller hamnar i en förlossnings-depression eftersom alla dina förväntningar om hur det skulle vara inte uppfylls? Då är det bättre att ha hittat den här emotionella grunden i sig själv först, så undviker man även sådana smällar när ens barn kommer till världen.

Junkgirl

Det känns väldigt fördomsfullt att säga att man måste vara två för att ta hand om ett barn. Det viktigaste tror jag, är att man har stöd runtomkring sig i form av familj och vänner som hjälper till. Det finns många singel-människor som uppfostrar barn alldeles utmärkt på egen hand.

Det låter hemskt att man bor ihop bara för barnen skull. Särskilt om det tar slut för att dom bråkar och inte kan lösa konflikterna på ett konstruktivt sätt. Ibland kan det vara bättre för barnen att föräldrarna flyttar isär.

Att stay together för barnens skull fungerar nog bara om man har ett öppet poly-förhållande. Annars kommer man bara gå varandra på nerverna och då är dynamiken i familjen helt rubbad.

Och visserligen är det tryggare att ha (minst) två stöttande och kärleksfulla föräldrar, men som Sofia säger så är det nog viktigare att ett barn har stabilitet, oavsett hur många närvarande föräldrar man har. Sen kan den stabiliteten komma från en ensam stående mamma/pappa men ändå har tex mor/farbröder, fastrar/mostrar osv som fungerar som stöd och diverse manliga och kvinnliga förebilder i de barnens liv.

BC99

Jag tycker inte man ska hålla ihop för barnens skull om man inte gillar varandra och vantrivs i varandras sällskap. Barn känner av en sådan atomsfär, och i slutändan så tror jag det blir mer skadligt, än gynnsamt. Däremot så tycker jag föräldrar ska komma överens och försöka lösa så mycket saker så möjligt mellan varandra för barnens skull, även om dom gjort slut. Det är mycket mer viktigt. Då kan dom välja att fortsätta bo ihop om det fungerar, eller flytta isär. Barn tar mer skada av att föräldrar bråkar, än vad man tror.

Och visserligen är det tryggare att ha (minst) två stöttande och kärleksfulla föräldrar, men som Sofia säger så är det nog viktigare att ett barn har stabilitet, oavsett hur många närvarande föräldrar man har. Sen kan den stabiliteten komma från en ensam stående mamma/pappa men ändå har tex mor/farbröder, fastrar/mostrar osv som fungerar som stöd och diverse manliga och kvinnliga förebilder i de barnens liv.

precis.

Jag och min sambo bestämde oss för att skaffa barn efter ungefär sex månader, för de flesta som börjar bli, eller är vuxna, behövs inte flera år av att lära känna varandra.

Vi har två barn nu och är ungefär samma personer som efter de där första sex månaderna.

Ett tips som jag brukar ge folk som snackar om barn är att det är roligt de första månaderna, sen är det fan inte så roligt upp till två år... och det är ok!
Kärlek och respekt kommer man en lång väg med, men tålamod är nyckeln ;)

När det är barn med i bilden tycker jag inte att man kan hoppa av skeppet vid första tecknet på problem, även om man så klart inte ska hålla ihop ett hopplöst förhållande så krävs det lite mer jobb om det skulle vara på väg utför, än om man inte har ett extra litet liv att ta hand om.

Håller med SofiaBayo. Barnet får i ett sådant fall växa upp i ett kärlekslöst hem mellan föräldrarna och lär sig vänskap & bråk och falsk kärlek. Vilket i sin tur leder till större osäkerhet när barnet själv börjar dejta och kanske är rädd för att bli lämnad ensam.. Tänker speciellt på pussar, kyssar, blickar, ja alla slags gester och kroppsspråket mellan två föräldrar som älskar varandra. Viktiga delar som påverkar och lär ett barn hur att uppföra sig i kärleksrelationer och vad som är rimligt inom ett förhållande med gränser och hur föräldrarna ger varandra kärleksfulla komplimanger etc. Sådant som barn tar efter. Efter liknande uppväxt så kan jag intyga detta. Lite luddigt förklarat kanske...

Brazen: Ohh, du gillar Game of Thrones hör jag :) (bästa serién) Jag drömde att jag döpte min dotter till Sofia, ett namn jag aldrig riktigt reflekterat över och mest tagit förgivet att det finns runtomkring. Nu tycker jag dock det är väldigt fint ^^

Tycker absolut inte att man ska hålla ihop bara för barnen. Har man öppet poly är det ju en annan sak, så länge man är vänner och inte bråkar som par gör i ett kärlekslöst förhållande. Större delen av min tonår bestod av bråkande föräldrar som tillslut sov i separata sovrum. Dessutom användes vi som mellanhänder och som folk dom kunde klaga och snacka skit om varandra till. Vilket var riktigt jobbigt!

Two_grand, det är bra att man faktiskt hör det från folk, att det inte är en dans på rosor. Vilket jag själv såklart fattar. Lär vara skitjobbigt att vara uppe halva nätterna och allt det där. Men det är jag helt beredd på. Eller nja, det lär man väl aldrig vara, men jag förstår hur det kommer vara. Kul att ni började så tidigt, eller vad man ska säga. Känns det rätt så, vafan varför inte? :)

Krossad, yupp haha. Är på senaste boken just nu, längtar som fan tills nästa säsong. Har blivit lite mycket fantasy på sistone och har så många namn i huvudet så det är löjligt. Finns så himla fina namn i A Song of Ice and Fire! Ah, Sofia. Kärlek till kunskap :). Heter själv Sofia och är väldigt nöjd med mitt namn ^^ Även om jag inte hade klagat på Minéa, om dom hade bestämt sig för det istället :P

SofiaB, missade att svara på ditt :p
Jag tror att min längtan, och det jag vill få ut av att ha barn, är att få ge villkorslös kärlek, vilket jag inte har i mitt liv idag. All kärlek jag ger är på olika villkor. Men jag har så mycket mer att ge.
Dessutom längtar jag att få läsa sagor för mitt barn, få lära den att läsa själv, titta på mysiga filmer, introducera den för fantastisk musik, leka med mitt barn; bygga med kapla, lego, bytta tågbarnor, åka bobbycar, lära den att cykla, se på när den tar dess första steg, trösta den när den gråter, ge råd och finnas där och ge så mycket kärlek som finns inom mig. Det är vad jag längtar efter.
Självklart kommer inte alla mina förväntningar att uppfyllas, det gör dom aldrig. Och även om mitt barn skulle vara handikappad, betyder det inte att jag skulle älska mitt barn mindre.

Till saken hör att han tycker att det är jobbigt att jag har denna längtan. Jag pratar om det lite väl ofta, men det är så svårt att inte göra det.

Hett tips: Lugna ner dig med snacket, det kommer troligtvis jaga iväg honom annars.

Det känns väldigt fördomsfullt att säga att man måste vara två för att ta hand om ett barn. Det viktigaste tror jag, är att man har stöd runtomkring sig i form av familj och vänner som hjälper till.

Då är man ju 2, minst. Det som menas antar jag är en enorm fördel att alltid ha hjälpande i närheten, mostrar, fastrar, mor o farbröder, mormor, farfar..... Men barn är ingen börda... Tänker man så vänta med att skaffa och mogna först... Också en enorm fördel att ha vuxit ifrån det egna självbekräftelse behoven och slippa se sina föräldrar t.ex knulla runt i dokusåpor... Dagen du blir förälder är du det för resten av livet

Dr.Octagon skrev:

Till saken hör att han tycker att det är jobbigt att jag har denna längtan. Jag pratar om det lite väl ofta, men det är så svårt att inte göra det.

Hett tips: Lugna ner dig med snacket, det kommer troligtvis jaga iväg honom annars.

Yupp, men vi har pratat om det och han vet hur det ligger till i min hjärna. Men det är ganska lugnt nu. Nu tar jag bara upp det om jag har drömt om det :P

Jag tror att min längtan, och det jag vill få ut av att ha barn, är att få ge villkorslös kärlek, vilket jag inte har i mitt liv idag. All kärlek jag ger är på olika villkor. Men jag har så mycket mer att ge.
Dessutom längtar jag att få läsa sagor för mitt barn, få lära den att läsa själv, titta på mysiga filmer, introducera den för fantastisk musik, leka med mitt barn; bygga med kapla, lego, bytta tågbarnor, åka bobbycar, lära den att cykla, se på när den tar dess första steg, trösta den när den gråter, ge råd och finnas där och ge så mycket kärlek som finns inom mig. Det är vad jag längtar efter.
Självklart kommer inte alla mina förväntningar att uppfyllas, det gör dom aldrig. Och även om mitt barn skulle vara handikappad, betyder det inte att jag skulle älska mitt barn mindre.

Kom ihåg bara att inte skaffa barn för att barnet ska fylla igen några hål eller andra ev. personliga "mål", leva upp till förväntningar etc...

Yupp, men vi har pratat om det och han vet hur det ligger till i min hjärna. Men det är ganska lugnt nu. Nu tar jag bara upp det om jag har drömt om det :P

Vet du hur det ligger till i hans hjärna då? Just saying..

Japp, det vet jag det med. Drömmarna är så skruvade att jag måste berätta det, då vi nästan alltid berättar vad vi har drömt om (båda drömmer helknäppa drömmar och det är kul att snacka om). Vet att han inte är redo än och kanske inte blir det förrän om något år.

Brazen

Nu syftade jag inte på fysiska saker, utan mer den emotionella biten. Fundera på hur du kan ge villkorslös kärlek till dig själv till exempel? Det är faktiskt något praktiskt, som man kan öva sig på att göra.

Jag menade inte heller att man älskar barnet mindre för att det är handikappat, men jag har funderat på det här med förlossningsdepressioner. Att det kanske beror på att man bygger upp så mycket förväntningar om hur det ska kännas när barnet väl kommer, att man ska vara så lycklig osv, att man utlöser en depression eftersom man inte alls fick den här endorfin-kicken som man trodde att man skulle få när barnet kom. Ibland kan man bygga upp så mycket inre bilder om hur det kommer bli och hur det ska kännas, som inte alls stämmer in med verkligheten, när man väl är där och gör det på riktigt. Mer så menar jag.

Kom ihåg bara att inte skaffa barn för att barnet ska fylla igen några hål eller andra ev. personliga "mål", leva upp till förväntningar etc...

Lite så jag menar. Att man tror att barnet ska fylla igen något som man saknar. Det är bättre att fylla upp det hålet själv först, så blir det lättare att kunna acceptera barnet, när det inte lever upp till den mentala bilden man har i huvudet om hur det ska vara.


Jag tror faktiskt inte du behöver plågas av en intensiv längtan tills din pojkvän känner sig redo, och jag skulle inte vilja påstå att det är normalt att vilja ha barn så mycket att det hindrar dig från att leva här och nu. Det är något man kan arbeta med i sig själv.

skulle inte vilja påstå att det är normalt att vilja ha barn så mycket att det hindrar dig från att leva här och nu. Det är något man kan arbeta med i sig själv.

Tru dat och förstår vad du menar.... Tänkte samtidigt på hur onormalt att inte vilja ha barn.... Trodde, inbillade mig själv under period att inte vilja ha barn...

Att det kanske beror på att man bygger upp så mycket förväntningar om hur det ska kännas när barnet väl kommer, att man ska vara så lycklig osv, att man utlöser en depression eftersom man inte alls fick den här endorfin-kicken som man trodde att man skulle få när barnet kom. Ibland kan man bygga upp så mycket inre bilder om hur det kommer bli och hur det ska kännas, som inte alls stämmer in med verkligheten, när man väl är där och gör det på riktigt. Mer så menar jag.

Därav vikten av familj o släkt, den äldre delen som vart med förr och gått igenom lika samma.

Tru dat och förstår vad du menar.... Tänkte samtidigt på hur onormalt att inte vilja ha barn.... Trodde, inbillade mig själv under period att inte vilja ha barn...

Jag tycker inte det är ett dugg onormalt. Samhället är uppbyggt så att det är norm att vilja ha barn, och jag tror alldeles för många gör det för att passa in i den mallen. Jag kan bli arg på folk när jag hör att de säger att de inte vill ha barn, men funderar på att skaffa ett ändå, eftersom de inte vill mista förhållandet som de är i. Då skaffar man barn av helt fel anledning, och då är det bättre att man hittar någon som genuint vill samma sak som en själv.

men funderar på att skaffa ett ändå, eftersom de inte vill mista förhållandet som de är i.

Ajdå.... JAa, d är inte bra, låter "trasigt". Tyvärr är inte dylikt ovanligt...

Älskar barn, skulle kunna ha hur många som helst! Med rätt äkta hälft vid min sida dock..

Sofia, förstår vad du säger, men inte riktigt det det handlar om hos mig.
Jag förstår ju rent logiskt att detta inte är en bra tidpunkt för mig att skaffa barn, men det är inte så lätt att bara inte ha den längtan. Inte heller hindrar det mig från att leva här och nu, för det gör jag. Men jag är en person som tycker om att planera mitt liv och planera framåt och göra val som stödjer det jag vill med mitt liv.

Utöver det jobbar jag på att älska mig själv och har kommit en bra bit på vägen. Men jag vill hellre ge min kärlek till någon annan.

Det kan det mycket väl vara, men personligen känner jag att jag förstår både för- och nackdelar med att skaffa barn. Självklart är det inte lätt att ha ett litet liv att ta hand om, men stöd kommer jag att ha, utan tvekan.

Egentligen är man ju biologisk inställd till att skaffa barn, men helt fel att skaffa bara för att hålla ihop ett förhållande!

Däremot är den bästa tiden i en kvinnas liv att skaffa barn, mellan 16-25 år, därefter blir riskerna med barnafödsel mycket större. Så att jag känner redan nu att jag verkligen vill ha barn, är väl egentligen väldigt biologiskt. :)

För din del med dom nerverna mkt enkelt. Vänta med att skaffa barn!

Utöver det jobbar jag på att älska mig själv och har kommit en bra bit på vägen. Men jag vill hellre ge min kärlek till någon annan.

Då kan man undra varför du mycket hellre ger kärlek till andra än till dig själv. Aldrig hört uttrycket "du kan inte älska någon annan förrän du lärt dig att älska dig själv"? Kan det vara så att du inte tycker du är värd nog, och ger kärlek till andra i förhoppning om att dom kommer ge dig den kärleken som du inte har förmåga att ge dig själv? Behöver inte alls vara så, men jag tycker du ska fundera ut vad det är som gör att du hellre älskar andra, än dig själv.

Du har redan båten i hamn med att ha hittat en fantastisk karl, som kan tänka sig få barn med dig i framtiden. Njut av dessa åren av att lära känna varandra, och öva mer på att älska dig själv, så löser sig det andra naturligt.

Fan va störigt! När du skrev 16-25 så fick jag lite panik. Måste skaffa mig en karl för fan! :P

själv skulle jag aldrig palla arbeta med barn. min mamma har gjort det och ja det gick väl bra men minns när hon kom hem o ba "har fått höra på skrik hela dagen sen får man höra era"

man vet inte vad det innebär att ha barn innan man har dom. och det kan ändra ens perspektiv.


sry om pessimisten kom in här

jag har själv väldigt svårt att förstå den där barnlängtan, för själv har jag knappt aldrig känt den. hursom, det är intressant det här med barn/längta efter barn etc, eftersom det för många (de flesta?) verkar vara något självklart? jag tycker inte det är självklart. hur tänker ni? och om man ser till jordens överlevnad kan det vara bra att folk inte försöker få barn så mkt, vi behöver ju bli färre o inte fler om det här ska gå vägen...

MEN: längtar du (TS) efter barn, som du gör, så se till att du har din partner med på tåget först, annars kan de bli jobbigt. lycka till och hoppas du får vad du längtar efter!

psykel skrev:
jag har själv väldigt svårt att förstå den där barnlängtan, för själv har jag knappt aldrig känt den. hursom, det är intressant det här med barn/längta efter barn etc, eftersom det för många (de flesta?) verkar vara något självklart? jag tycker inte det är självklart. hur tänker ni? och om man ser till jordens överlevnad kan det vara bra att folk inte försöker få barn så mkt, vi behöver ju bli färre o inte fler om det här ska gå vägen...

Jag har alltid "vetat" att jag ska ha barn utan att jag egentligen haft någon önskan om det. I tonåren hade jag den, enligt min uppfattning, vanliga inställningen att barn var värdelösa och mest bara jävligt störiga. Ändå tror jag att jag även då innerst inne tänkte mig att jag skulle skaffa barn någon gång. Jag tror att det för mig dels berodde på biologisk drift och dels på att mina föräldrar var mina förebilder. I äldre år har det lett till att det svenssonliv mina föräldrar lever och som jag en gång föraktade numera är mitt mål. Till det kommer en stark längtan efter barn, även om det inte är något jag tänker skaffa än på några år. Utbildning och några år i arbetslivet som lärare får komma före.

finns väl inget som säger att du inte kan plugga för att du har barn, jag har själv 2 barn och jobbar, och min tjej pluggar, går hur bra som helst,

SofiaBayo skrev:

Utöver det jobbar jag på att älska mig själv och har kommit en bra bit på vägen. Men jag vill hellre ge min kärlek till någon annan.

Då kan man undra varför du mycket hellre ger kärlek till andra än till dig själv. Aldrig hört uttrycket "du kan inte älska någon annan förrän du lärt dig att älska dig själv"? Kan det vara så att du inte tycker du är värd nog, och ger kärlek till andra i förhoppning om att dom kommer ge dig den kärleken som du inte har förmåga att ge dig själv? Behöver inte alls vara så, men jag tycker du ska fundera ut vad det är som gör att du hellre älskar andra, än dig själv.

Du har redan båten i hamn med att ha hittat en fantastisk karl, som kan tänka sig få barn med dig i framtiden. Njut av dessa åren av att lära känna varandra, och öva mer på att älska dig själv, så löser sig det andra naturligt.

Jodå, det har jag. Men efter många år av mobbing och nedtryckning, är det svårt att inte tro att man är ganska värdelös och hatad och inte värd att älska. Något som jag vet att jag är nu och något jag förtjänar. Handlar mest om att bryta gamla tankesätt om något :)

Njuter redan nu, men det betyder inte att jag inte längtar/ser fram emot barn så snart som möjligt ^^

Hahaha ;)

Mstery, självklart!

Kapten, ja det där Svenssonlivet låter ju så underbart just nu. Vet inte riktigt när det blev mitt mål, men plötslit så insåg jag att det var precis det jag ville med livet.

Det låter som en jobbigt upplevelse. Att bli mobbad kan verkligen sänka ens självkänsla totalt.

Nu brukar jag inte göra djupanalyser på människor jag inte känner, så du får säga till om jag är helt ute och cyklar, men eftersom din fråga var hur du blev av med denna längtan så tror jag du har kärnan där. Har du funderat på att kanske gå i terapi och bearbetat mobbningen och de att du har så svårt att ge kärlek till dig själv? Då tror jag din längtan efter att få ge villkorslös kärlek inte kommer kännas lika intensiv. Personligen så tror jag att ju mer man dealar med sitt emotionella bagage, desto bättre förälder blir man. Så se det som en investering för både dig själv och dina framtida barn! :)