Behöver Hjälp, Mår Inte Alls Bra

Låter som du behöver snacka med en psykolog. Tanken kan kännas meningslös, men det finns en anledning till att de finns där.

Ett behandlingshem är väl mer till för att behandla folk som lider av något speciell rent psykiskt liksom, som halvkriminella ungdomar osv(?). I ditt fall verkar det mer vara psykolog-vägen du bör fortsätta gå på, med tanke på att det verkar vara ganska vanliga ångesttankar om ensamhet osv. Vilket psykologer är expert på och kan definitivt hjälpa dig.


Förstår inte riktigt varför du inte vill vara hemma, om du trivs med familjen osv. Är det för att du kanske känner dig obekväm i hemmet eller dylikt så vore det enklare att prata med dina föräldrar om det så löser det sig nog. Fråga om du får flytta ner i källaren till ett rum om du känner att du vill vara på en annan plats liksom. Svårt att komma med råd när jag inte förstår hur du menar.

Hur gör jag? Om jag går till någon behandlings hem kommer jag får börja bo där direkt? Och kan jag komma ut när jag vill?

Dom vill förmodligen veta varför du inte vill vara hemma, och säger du att familjen är helt okej osv så tror jag inte dom ser dig som en person som behöver bo på behandlingshem. Förmodligen lä dom också ta kontakt med föräldrarna så de försäkrar sig om att dom vet vart du finns

Meditation och en lång promenad tystar många tankar.

CupCakeRaid P22
Förlåt, men kan inte låta bli. Det gäller definitivt inte alla människor, kan lika gärna eskalera tankarna och göra dem värre.

Snacka med en psykolog.

du skriver att du mår dåligt när du är ensam, men vill ändå bort från alla?

Mannen, snacka med din kurrator i skolan. Eller ta en lång semester och försök hitta dig själv.

Tro mig, det löser sig...

Svårt att hjälpa via datorskärm

Ett av mina kompisar hade exakt samma problem, behandlingshem eller ungdomshem gjorde bara saken värre, för där har personalen extra koll på dig, och allt som finns dära är begransat. Behandlingshem jämfört med ditt eget hem är ett fängelsehåla och kommer att göra dig mer deprimerad.

Det du behöver är att prata med någon, antingen skolans kurrator, psykolog (vilket jag ej rekomenderar), och viktigast av alla dina föräldrar.

Börja träna med något som kräver en grupp, eventuellt någon kampspot, det hjälper. All träning eller jobb får dig att glömma ensamheten.

Du kan tom gå och checka in ungdomsgården i Skärholmen.

Du behöver någon att snacka med!
Behandlingshem är väl mer för ungdomar som missbrukar?
Du kanske behöver lägga in dig på psyk ett litet tag för att komma bort lite?

En promenad ocjh meditation är det långt ifrån alla som det funkar på!
Försök reda ut vad det är i livet som gör att du mår dåligt?


Lycka till!

Hur skriver jag in mig i ett psykhem?
Kostar det något? Finns det nått i stockholm?

det finns akutpsyk på st. görans sjukhus... sen finns det väl i olika kommunerna!
men om du är under 18 är det nog BUP du får kontakta.
Prova att ringa St. Görans annars och se vad dom säger, dom kan säkert lotsa dig vidare!
Jag har legat inne vid 2 olika tillfällen och det kostade mig 80kr per dygn och jag låg inne i ca 3 veckor åt gången.

Jag tror att du måste börja någonstans. Och känner du att det är akut så söker du dig som sagt till akutpsyket på St Görans sjukhus på Kungsholmen. Annars ring till BUP eftersom du inte är 18 än.

Kan du inte prata med dina föräldrar så de kan hjälpa dig? Tro mig, de skulle nog bli jätteglada om du gjorde de.. och de kan hjälpa och stötta dig med att få hjälp. De kanske inte förstår dig och dina problem, men de är till hjälp..

Här har du BUP i ditt område.. och är det stängt och du känner att du mår dåligt, tveka inte att höra av dig till pyskakuten.

http://www.vardguiden.se/Hitta-vard-och-omsorg/Hitta-vard-och-omsorg/?q=&ct=Psykiatrisk%2bakutv%25c3%25a5rd%2bbarn%2bungdom

BUPs akutenhet är det du ska höra av dig till om inte "ditt" BUP är öppet.

BUP:s akutenhet på Sachsgatan 10, vid Södersjukhuset i Stockholm ansvarar för all akut mottagning kvällar och nätter kl 16.00-08.00 och på helger.
Telefon till akutenheten: 08-616 69 00

jag håller absolut med ali0418 att det kan vara värt att bärja med någon aktivitet som du gillar och som du kan koncentrera dig på att bli bättre och bättre innom.
det boostar både ditt självförtroende/självkänsla (har fortfarande inte hajjat skillnaden på dom) och du får annat att tänka på än allt det jobbiga.

när det gäller behandlingshem så är det oftast genom socialtjänsten som man blir placerad och då kostar det inte dig något, utan dom.
behandlingshem är inte enbart för ungdomar med kriminell bakgrund utan även för ungdomar som mår dåligt psykiskt eller bara inte kan bo med sina föräldrar av olika anledningar.
dock, som jag märkt när jag bott på ett par själv, så är det många ungdomar som aldrig haft problem med missbruk och kriminalitet innan som börjar med skiten under sin behandling. ofta pga att man söker en egen identitet och det är enkelt som fan att punda eller bryta, och då går man den vägen för att få "kompisar" och känna en falsk lycka och gemenskap. det fyller ut det där tomma och ersätter (ett tag) det som gör ont egentligen.

sen är det aldrig någon som är på behandlingshem en vecka bara (om man inte slussas vidare till familjehem eller psyket) så den tanken är ju bara att slå bort direkt.
och som det låter på dig så behöver du mer tid att ta reda på varför du känner som du gör och hur du ska gå till väga. en veckas "semester" från din hemort kommer kanske att kännas bra ett tag. men man kan aldrig fly från sina problem. man måste ta djävulen vid hornen och bryta ner den jäveln!

men som många andra skrivit så borde du vända dig till skol-kuratorn, en lärare, föräldrar eller någon annan vuxen i din omgivning och förklara att du inte mår bra. det finns hjälp att få från hemmaplan också. det är bra för vissa, och för andra inte.
men du borde testa innan du ber om att få bli placerad på behandlingshem.


jag hoppas att du hittar det som fungerar bäst för dig,
och att ditt mående vänder snart!

Hade också en down en bra tid.

Finns många olika anledningar till detta, kan vara bortgång av någon kär. Kan vara att du börjar tröttna på att leva enligt de "vanliga normerna" att du vill kanske ut och resa eller gå vidare i ditt liv. Förhoppningsvis går du nu andra året i gymnasiet och har bara 1½ år kvar. Ta vara på tiden, den kommer gå kusligt fort och sedan kan du skaffa något sletet jobb och utforska världen.

Något som du kan göra nu om du inte redan gör det, som hjälper dig komma på andra tankar, gör att du får en mer stabil sömn och känner dig mer lugn som person är att, börja träna, gå promenad varje morgon (powerwalking) ungefär 3 km. Ät bara nyttigt, kanske någon dag i månaden unna dig något onyttigt?

_________________________________________________________

Open your eyes and see, see what you can't see.

Mår helt katastrof, när jag är bland människor mår jag bra men när jag är ensam mår jag sämst.

Jag känner det. Hela mitt liv, fram till typ två år sedan, har varit så. Så länge du strävar efter en lösning och inte bara ger upp i hopplösheten helt så kommer det lösa sig. Men det tar tid, för mig över 20 år. Behandlingshem kanske är en pusselbit för dig, för mig räckte det med ett par psykologmöten för att hitta just den biten. Grejen är att det bara är du som kan hitta lösningen men det finns många olika hjälpmedel på vägen. Vissa kanske hjälper för stunden, andra hela livet medan vissa gör saken värre. Man vet inte förrän man provat sig fram. Det enda råd jag kan ge är att inte fastna för någon av kryckorna, det är inte en långsiktig lösning om man inte kan gå stadigt utan hjälp.

Håll dig undan bup, kolla fall det finns psykologer på sjukhus eller nåt, men försök hålla dig undan dem jävlarna.

du behöver ett sätt att stilla dina tankar. dagliga promenader, meditation, lär dig spela något instrument, lr vad som. du behöver nånting att göra. annars kan du göra som jag och kicka tillbaks med en gås, då inser du att det inte finns något värt att göra från första början.

*emeili* Kostar det 80kr per dygn? Vart kommer den räkningen? var bara tvungen att fråga. Känns som jag aldrig har hört talas om de eller betalt mer än om jag vart där frivilligt och lagt in mig så har jag betalat för vet ej vad det kallas men där man "söker" inläggning. där har jag fått betalat ett par hundringar. men inget om 80kr om dagen?

kanske jag som förstod fel.

adamduvet
Jag har haft ett jourteam som har kommit och gjort bedömningen om att jag behövde läggas in och dom fick inga pengar.
Fick en räkning från sjukhuset där det stod 80kr/dygn. :)
Antar att det är för mat och så skit...

Vet någon om frikortet gäller vid inläggning?

Du behöver nog bara ta dig i kragen, skaffa ett jobb eller gå klart skolan och umgås med lite männskor. Tårka tårarna och få ur tummen dvs.

miketheman
det är inte alla som klarar det utan hjälp!
Ryck upp dig? Tror du att man bara kan trolla bort ångest och dåligt mående?

Ryck upp dig? Tror du att man bara kan trolla bort ångest och dåligt mående?

Har du provat?

Jag tycker inte att TS ska börja med några mediciner eller liknande.
Inte i hans ålder.
Wtf va en kämpe ffs! kriga på och lär dig tänka positivt, lev i nuet, allt som oftast är nuet trevligt, det är framtiden och dåtiden man ser på med rädsla/ångest.
Inse bara att nuet är trevligt, vad mer kan man önska?, mat, sällskap, tak över huvudet, du är fri att göra vad du vill just nu, försök sluta oroa dig för saker.
Och nöjj dig för guds skull inte med diagnosen, börja inte tänka att du "har rätt att bara ligga i sängen 3dagar" eller inte äta, eller på något vis skada dig själv eftersom du är ju "deprimerad".
Kom ihåg att du bara är 17/18, det är inte så gammalt, MÅNGA har ångest i den åldern och även äldre, jag var en rätt orolig själ vid den åldern, men nu är jag 23 och jag har lärt mig att man måste fan kämpa och åtminstone försöka tänka positivt.

Lyssna dessutom inte på människor som *..emelie..*(no offense) eller andra som är mitt uppe i medicinering och ångest.
Dessa människor vet bara hur det är att befinna sig där du är, vilket kan vara skönt att prata med, men risken är stor att de bara drar ner dig ännu djupare då de bevisligen inte vet hur man tar sig upp därifrån.

Grejen är att DET KOMMER SLÄPPA.
Ifall du vägrar fastna i det.
Finn dig inte i att må dåligt för fan, om du börjar tänka för mycket och fastna i dina nuvarande tankemönster, eller börjar hos psykolog och kanske får mediciner så är risken stor att du fastnar i ditt offertänk.
Var inget offer ffs.

börja gymma...där lovar jag dig att allt kommer släppa till slut. Lyssna även på va psyko_slusk säger ang *..emelie..* inlägg....

Emelie: Givetvis, tar man tag i sig själv så.

Ett behandlingshem är väl mer till för att behandla folk som lider av något speciell rent psykiskt liksom, som halvkriminella ungdomar

hahahahahahah aldrig skrattat så mycket

psyko_slusk
Jag kan tyvärr inte trolla, så har inte provat att trolla bort mitt dåliga mående.
Det jag dock har gjort är att jag går i DBT 2ggr i veckan, äter mina mediciner som jag ska, simmar, träffar fina vänner och försöker se livet på den ljusa sidan. Det är svårt när ångesten tar över bara, men det kanske är svårt för dig att förstå hur det känns? Du verkar inte ha varit med om det själv.

Jag förstår inte vart mina råd är dåliga heller?
Jag säger till killen att skaffa hjälp om han nu känner att han inte kan hantera situationen själv, är det så jävla dumt?

Medicinering är inte i alla fall den bästa lösningen, men samtalsterapi tror jag kan vara gott för de flesta människor!