distans förhållanden.

usch, låter jobbigt!
Själv blev mitt förhållande bara starkare av distansen, vi bodde ca 45 mil ifrån varandra i 1,5 år...

Hur känns det när ni väl träffas då? Sprakar det till då eller är det samma dassiga och gråa känsla?

nej nej det ärfint när vi ses men det är som att förit så kunde var det som bäst nr vi bara drack vin och kolla på tv gick och la oss sent för att vi bara satt och snacka .

Nu känns det som man måste göra varje sekund speciell... jag vet inte hur jag ska förklara.

Jag och min karl bodde i olika länder i ca 6 månader. Det som gjorde att man stod ut var att vi visste att jag skulle flytta dit och när. Bor hon i Oslo på obestämd tid? Kan du tänka dig att flytta dit? Förstår om du inte pallar, men det beror ju på hur mycket du tycker det är värt.

Jag har ju mitt liv här, mitt jobb jag trivs med, minna vänner , familjen. jag vet ine hur länge hon kommer vara bort till en början så skulle hon vara borta i 3 månader men nu får jag kännslan av att det är henes nya hem hon vet nog bara inte om det ännu .

fan va jag vill vara med en kille som kallar mig för böna!

i övrigt är mitt tips att prata med henne om detta: kommunikation!!
kanske känner hon precis samma sak? kanske är hon SVINKÄR och villig att flytta tillbaka från Oslo ganska snart för att hon vill satsa på er? kanske går hon omkring och känner att Oslo är hennes nya hem och inte vet hur hon ska berätta det för dig...

Oavsett hur du eller hon känner och oavsett det kommer sluta lyckligt eller olyckligt så måste ni prata om detta tillsammans. Du kommer inte kunna lösa någonting utan det.

Tycker hon också att det är jobbigt?

Jag och min tjej har varit ihop i lite över 3 år (2006) nu. Två av dem har varit under distansförhållande. Vi har över 800 mil mellan varandra. Det har funkat bra. Sista åtta månaderna av första året bodde vi tillsammans i ett annat land, så vi visste ju att det skulle bli så här. Sen dess besöker vi varandra ca 2 gånger om året (Jag är "där" (här) just nu och det är grymt! 2 månader, som de senaste 3 somrarna). Annars pratar vi på skype eller i telefon nästan varje dag.

Grejen är att man får se till att det funkar. Komma överens och bestämma sig för det. Skicka brev, inte bara mail, utan riktiga brev. Presenter, bilder, överraskningar osv.

Sen en annan viktig sak som min kompis brorsa lärde mig efter ett kraschat distansförhållande är att ha en plan. Det var något de inte hade haft. Att sätta upp ett mål, t.ex. "det året flyttar du/jag dit/hit/. På så sätt har båda något att se fram emot och varje dag som passerar "utan den andra" är samtidigt en dag närmare den andra. Dagen efter jag hörde det satte vi upp en plan (som finjusterats med tiden...) :)

Försöka prata så ofta som möjligt utan att göra det till ett krav.

Sen när man väl ses blir det ju antagligen mer speciellt (vilket är positivt). Men man ska ju inte överdriva och känna någon press under vilken man "måste ta vara på tiden" och sitta under korkekar dygnet runt... Utan bara kolla på TV och rocka vin om man nu vill det :)

Är det känslorna och inte distansen som är problemet är det en sak, men gillar du henne "JÄTTEmycket" och vill, så kan du!

Ja så var det de här med att prata med människan vilket är riktigt jävla svårt vi är av samma skrot och korn hon och jag . jag menar vad ska jag säga? jag frågade om hon tyckte att det funkade och sa nått om att det kändes ibland som vi var mer som "pen pals" en i ett förhållande men hon tycker väll inte att det är någon biggie .

Jag kan inte tvinga henne att gå in på en djupare diskution, speciellt som jag gärna undviker det.

Om ni inte ens kan snacka om det så får ni ju skylla er själva om det barkar åt helvete.

Min tjej drar iväg och pluggar i ett år, om två veckor.. hon är dock bara i en stad några mil härifrån, så vi kan ju träffas på helger och sådant ibland. Dock tycker jag att det suger.. men vi ska nog få det att funka!

känns som man kanske skulle ha snackat om sånt här innan hon åkte, har som ingen lust att ringa och stöka med henne när vi hörs så sällan vill som bara att der ska vara "lafs and giggles" försöker hålla mig i bra dager .

kalla mig feg. det är nog inte rätt sätt men det funkar för mig.

skont inlagg Turtles! Du kan inte fa mer hjalp an i hans inlagg..

Far lite kanslan av att du kanske inte ens ar kar i din flickvan? Hur kan man ringa o stoka med sin flickvan? K O M M U N I K A T I O N ar bland det viktigaste i ett forhallande. berattar du inte for henne om vad du tycker/tanker/vill/kan/etc sa kan du ju lagga ner allt pa dirren. ar inte du villig att lagga ner energi pa nagot sa kanns det ganska hopplost.

tycker du ska satta dig med en flarra vin och kora en tankestallare av hur du vill ha det. snacka med dig sjalv (nej du ar inte psychoo om du gor det), men blir battre om du vet hur du vill ha det.

best wishes MR

Har alla på whoa bara haft bra distans förhållanden? if its one thing misery loves its company.

Har i alla fall förklarat nogrant i ett mail vad jag känner och jag faktiskt hoppas att vi kan lösa det på något sätt.

problemet är att nu vet jag ju inte hur jag vill ha det, hon är FANTASTISK men det hjälps ju inte om känslorna svalnar problemet här är att dom har ju svalnat efter som att vi inte ses jag vet ju att jag säkert skulle "ramla dit" (om man nu kan använda det i en positiv bemärkelse) igen om vi skulle ses. men alla kan nog inte ha ett distans förhållande och det är ju det jg kanske har kommit fram till nu dom här senaste dagarna.

skit i det alltså, kvinnor är som en lång jävla tunnel mot döden i alla fall.

Intressant tråd. Tror inte avstånd spelar nån roll så länge man vet var man har varandra, tror du har för höga förväntningar när du väl ser henne. Slappna av mer och var glad för att du får träffa henne när hon väl kommer, säg det till henne också ofta. Om du tvivlar på dina känslor efter 4 månader så kanske hon egentligen inte är rätt för dig? Du kanske gillar vissa aspekter, sexet, etc men du är inte kär i henne? Svårt att komma med några tips då alla situationer är unika. Sen håller inte en förälskelse i evigheter heller. Har man tur så följer det detta schemat:

Förälskelse --> Kärlek --> Ngt annat, en sorts djupare förståelse, typ livskamrater (där kärlek såklart också ingår).

GAIA

Är det nått som alla har doktorerat i så är det kärlek känns det som . problemet är att jag har inte det.
Inte så att jag inte varit kär förut men jag har svårt att erkänna det och om du frågar mig så är jag lite små förälskad i nya chex varje vecka. detta har väll dock varit lite annorlunda och det har varit skönt och kännts lite på "riktigt" så jag har försökt att vårda det där efter..

Men nu så tror jag att jag / vi kanske har skitit i det blå skåpet och att detta inte kommer att lösa sig tror nämligen att stockholm inte är hennes hem längre om än på ett väldigt långt tag. som jag skrev tidigare så kommer jag inte att flytta.

Som sagt, tvivel finns där av en anledning, lita på din magkänsla och följ instinkten, det brukar oftast bli rätt i slutändan.

De distansförhållande jag haft har inte varit optimala, även om alla känslor varit rätt tär det sjukt mycket på mig som person. Jag är kramig, social och vill inte ha "kärlek på beställning" som de lätt blir när man ses en gång i månaden (eller hur ofta man nu ses).
Man ska hinna med så mycket, allting ska vara perfekt och inget får lämnas åt slumpen och bli spontant. Kärlek efter schema.

Jag har kommit fram till att distansförhållande inte är min grej. Har man en plan med det, att man flyttar till varandra, kanske det kan fungera en kortare tid.

Men du får nog prata igenom allting med din tjej, och i slutändan är det inte ett gäng idioter på whoa som kan hjälpa dig att komma fram till om dina känslor är så starka att de klarar av ett distansförhållande och om det funkar för dig, det kan du bara besvara själv.

Lycka till.

Distansförhållanden kan beskrivas som en stark vind. Förhållandet kan beskrivas som en brasa. Om kärleken är svag, så är brasan liten. Då släcker vinden brasan. Men är kärleken stark så är brasan stor. Då orsakar vinden bara att elden sprids och blir större och större.