Adoptera

undra om det finns en enda adoptivförälder på whoa??

Tja konstigare saker har ju hänt, men det är ju även så att man kan känna någon som inte är på Whoa och t ex fråga den personen om jag får kontakta dom via mail.

Även personer som är adopterade är rätt intresant att få tala med.

hmmm. folk som har adopterat... nja kanske ett par föräldrar till någon som finns på detta forumet?
Samt några som blivit adopterade, måste det finnas ett gäng.

Hehe ja... det behöver ju förstås inte vara någon som är aktiv på Whoa ;)

Jag är adopterad, ni kan ställa mig frågor och hoppas att jag besvarar dem.

jag har en syster som är adopterad iallafall:)

... pri är importe...ehh adopterad också... vad är det dina funderingar kretsar sig kring?

Priyan

Jag tänker lite på huruvida man skall hålla kontakt med de biologiska föräldrarna om möjligt genom uppväxten.
Hur det är för ett barn att växa upp och inte se likadan ut som sin/sina syskon.
Finns det något utöver alla de grundläggande saker man bör tänka på när det gäller att ha en son eller dotter som inte är ens biologiska, för barnets skull dvs.

Min mamma är adopterad, snacka med henne!

alltså, överlag tror jag folk utomståendes reflekterar mer över sådana här frågor än vad vi som själva är adopterade gör tror jag. har man blitt uppväxt i en adoptivfamilj sen bebisålder så existerar ingen annan verklighet än den man just växt upp med. det är där ens identitet trots allt finns.

jag har en vän, vithyad svensk tjej, som är adopterad av vithyade svenska päron och hon verkar ha sjukt mkt svårare acceptera att hon blev bortadopterad inom sverige än vad jag själv, och andra adoptivbarn, överlag verkar ha då vi ändå är bortadopterade i fattiga länder, ofta krigsdrabbade. så utseende är trots allt inte alltid hela identiteten och grunden för den ångest/de frågor ett adoptivbarn kan ha.

jag har en syskonskara där alla har olika biologiska päron. vi är alla lika i varandras ögon, visst utseende skiljer lite, äldsta storasyrran är vit tex, jag och lilsisen mörkhyade. det blir vad man gör det till, i min familj fullt naturligt.

när det gäller huruvida man ska ha kontakt med barnets biologiska päron eller ej är det väl en fråga man bör fundera på utifrån barnets perspektiv. alla vill ju inte träffa sina biologiska päron, eller ens veta något om sina rötter. jag själv, tex, känner att jag är fullständigt ointresserad av mina biologiska päron, däremot skulle jag mer än gärna vilja träffa den äldre biologiska systerjag påstås ha. det hade kunnat vara ganska trevligt få se, och kanske lära känna, sin motpart och få en bild av hur hon vuxit upp att bli. känner väl lite att hon inte heller hade en del i att jag adopterades bort, och därför så är hon för mig neutral. det kan jag inte alltid riktigt känna inför mina päron (även om man får försöka förstå och acceptera beslut som tagits på grunder man inte känner till).

en annan adopterad vän träffade sin biologiska mamma när hon var i mellantonåren. det blev tydligen inte alls bra. morsan hade tydligen inte alls varit som min vän tänkt sig. morsan hade väl mer eller mindre inte brytt sig om sin dotter, mer intresserad av tigga sprit och alkohol, och ja, det är ju lätt att ens möte med sina biologiska päron inte blir som man tänkt sig, ens bild kan ju raseras helt pga sånt, och ja, då är väl frågan om det är värt det i slutändan? en fråga alla bör ta ställning till innan man utforskar sina rötter, trots allt.

för att svara på frågan (har svävat ut lite va?), så tycker jag man som adoptivförälder kan hålla koll på personuppgifter och kanske ha ngn form av kontakt, men barnet bör få välja själv utifrån det själv upplever träffa sina biologiska päron - och det som vuxen. har lite svårt faktiskt se att det egentligen är något man bör göra som barn på något vis - fått för mig att det riskerar spä inre konflikter inom många barn - identitetsfrågor som ingen riktigt kan ge raka svar på bör man nog lite undvika i många fall. men det är ju min egna åsikt.

inte för att det angår whoa men, du/ni funderar på att adoptera alltså?