När började ordet CP "dominera" vår vokabulär?
Det kommer väl inte som en chock för de flesta av er att ordet "CP" sedan länge brukats väldigt flitigt av barn och ungdomar i alla åldrar. Det är ju ett otroligt användbart ord som ni vet. Det är ett substantiv, verb, adverb, adjektiv och så vidare, allt i ett. Man kan "vara" CP, man kan sepa ur, man kan springa riktigt CP-fort och man kan se helt CP ut et. c.
Men... när exakt/ungefär började detta ordet användas som t. ex. ett skällsord? När började liksom ungarna på skolgården kalla varandra för CP när de bråkade helt plötsligt?
Som jag förstått det så existerade det t. ex. inte i sin något modernare mening under mina 50-talistföräldrars uppväxt. Jag har hört en teori som jag tycker låter låter rätt trolig, nämligen under de s.k. neurosedyn-barnens uppväxt på 60-talet, men dessa var ju inte alls så många egentligen.
Vad är din teori och när minns du att du själv började använda och höra det?
(Vi kan ju bortse från den moraliska aspekten i att häva ur sig "CP" hit-och-dit och istället se det som en språkhistorisk diskussion)