Att allt livet aldrig kan vara riktigt bra. Känner du igen dig?
Yo, alla har väl känt att de bara måste skriva av sig, någon gång typ.
Alla har väl någon gång känt att ens liv liksom bara går utför... Nu känner jag det i alla fall, och har känt det ett tag.
Kan ju ta det från början.
Morsan är förtidspensionerad och har jämt haft problem med sin fysiska hälsa, bl.a. höft- och ryggproblem. När jag var åtta och min storasyster var 12 så fick vår mamma en stroke. Själva grejen att veta att morsan vart nära på att dö samt se henne helt neddrogad med slangar i nästan varenda ansiktsöppning, satte rätt djupa spår i både mig och min syster.
Medan mamma låg på sjukhuset och rehab, tog min syster hand om mig om dagarna tills farsan kom hem från jobbet, och hon axlades med ett ansvar alldeles för stort en 12-åring. Både jag, syrran och pappan mådde psykiskt dåligt under denna period och när morsan väl fick komma hem så såg vi fram emot att vara en "riktig" familj igen.
Men vetskapen att mamma vart nära på att dö hade som sagt satt djupa spår mig och jag blev paranoid när det gällde min mammas hälsa. Kollade på teve med låg volym för att kunna höra om hon ropade på hjälp, gick in i hennes rum medan hon sov för att kolla så att hon andades osv osv.
Det var när mamma blev bättre som det började gå utför igen. Min syster, nu typ 13-14, som var van vid att ha saker att säga till om i hemmet fick problem med att mamma började komma in i leken igen. Dom bråkade i stort sett hela tiden och min syster började flippa allt mer och mer. Hon hamnade i fel umgängeskrets och hon började använda droger och alkohol. Situationen hemma blev mer och mer kritisk, hon, nu 15-16, rymde hemifrån, kom hem drogad, slogs med mina föräldrar, samtidigt som hon kunde komma in till mig och vara en ängel. Hennes pojkvän vid den här tiden var något av en langare och försåg henne med droger, och det går fan inte en vecka utan att jag önskar att den där jävla idioten får en kula i skallen. Men som tur var tog det slut mellan dom och hennes användning av droger minskade.
Sen har hon drogat lite och då och då, samt använt alkohol som ångestdämpare tills för 1,5 års sen då hon blev diagnostiserad med panikångest. Hon hade blivit självdestruktiv i samband med attacker och hon lades in på psykavdelning. Hon fick terapi och så vidare, kom ut men drogade då och då, men missbrukade alkohol regelbundet. Hemmavid var det lugnt eftersom syrran fått en lägenhet samt legat på psyket.
Men syrran fortsatte må dåligt efter sin utkomst från psyket och ville hamna på behandlingshem. Hon hamnade på ett jättebra och nu tycktes saker klarna.
Men så släpper farsan bomben, han vill skiljas och har redan efter förhållande med en annan. Morsan bryter ihop och eftersom hon är fysiskt inkapabel till att göra många saker så jag blir bunden till att hjälpa henne. Så jävla hemskt att se henne så nedbruten och ledsen...
Hur jävla mycket skit ska man få ta tills solen kommer fram?
Någon som vart/är i samma sits?