Överdriven empati
Nu är det så att jag "lider" av någon slags överdriven empati. Alltså jag har en förmåga att tycka synd om andra x 10. Bara senaste veckan har jag reagerat stark på olika människors situationer.
Först satt jag och tittade på "Öga mot öga" (som handlar om att gärningsmän och brottsoffer möts och talar ut om det som hänt) där en yngre kille berättar hur ångerfull han är efter att han varit med om ett rån/misshandelsfall mot en kille. Han förklarar att det han gjort verkligen är något han ångrar och att han inte är en sån kille egentligen. Han har bra betyg, bra föräldrar, mm. Men offret vill inte träffa honom för en så kallad medling. Efter ca ett år av ånger döms killen till samhällstjänst och 17000kr i skadestånd. Han säger att han kommer sommarjobba och betala av sin skuld. När programmet är slut har jag fått sån medkänsla för killen att jag funderar på om jag ska hjälpa honom med en slant eller starta någon slags insamling för att hjälpa honom att betala av sitt skadestånd. Mer än tankar blir det inte, men jag tycker verkligen synd om killen, bara efter att ha hört hans version en halvtimme på tv. Tycker fortfarande synd om honom och är fortfarande lite besviken på killen som inte ville ställa upp och låta gärningsmannen få be om ursäkt. Han lyckades ändå säga förlåt lite snabbt under rättegången, så det kändes skönt.
Nästa fall denna vecka är när jag sitter och bläddrar bland annonser på nätet. Ser en kille som säljer sina kläder och adidas-skor för några hundralappar. Även fast inte kläderna tilltalar mig och skorna är 4 storlekar för stora, så skulle jag vilja köpa dom av honom för han måste ju verkligen vara i behov av pengar om han säljer sina kläder för en så billig slant. Här har jag bara ett namn och ett nummer och en bild av hans gamla kläder, men jag får verkligen känslor för killen.
Tredje fallet, som jag återigen fick tycka-synd-om-känslor för denna vecka utspelade sig idag när jag besökte ett stort köksföretag. Dom annonserar att dom har Sthlms största köksutställning, men när jag parkerar min bil utanför den stora butiken står endast ett par, tre bilar jämte min. Butiken är nästan helt tom om man bortser från personalen. Jag känner att jag blir låg av att dom inte har några kunder. Går runt lite och morsar på personalen. Tittar lite på köksredskapen som finns innan utgången. Funderar på vad jag skulle kunna köpa för att bidra med några slantar till butiken. Hittar inget och går därifrån utan att köpa något. Återigen har inte mina tankar/känslor övergått i handling.
Det här var bara några exempel den senaste veckan. Kan dra fler exempel. Kan tillägga att det inte alltid handlar om pengar, även om jag anser att en ekonomisk stöttning skulle vara den bästa lösningen i dessa fall. Vill också tillägga att jag inte är någon dundermes. Har minst lika stora "problem" med andra känslor.
Är jag ensam om att känna såhär? Är det fler som känner att hjärtat blöder för andras missöden? Borde man dela med sig av sina känslor till dom berörda och även skänka pengar till dessa? Är det bara jag som gråter för andra eller gråter vi alla för varandra? Kram