1 år av sorg

Been there, done that.. Självmedicinering med suttla och en god vän som lyssnar brukar hjälpa.. Det är sånt som händer, livet har inga garantier.

Nu är det iofs bara en månad sen min pappa gick bort men jag ska börja med sorgebearbetning hos en terapeut.

Alkohol och amfetamin är ingen bra grej för att sörja har jag kommit på iaf

plus att dricka sprit varje dag, fan jag känner mig smutsig

det är nu 11 år sedan farsan gick bort, det är tungt fortfarande, men när jag var en kid var det värst. Speciellt när jävla klassföreståndarn alltid sa typ

Ja du, kommer mamma & pappa på mötet eller? och sådana dumma saker.

duckdown hur gammal är du?

Prata med folk, det är skitsvårt att öppna sig, men ack vad det hjälper, det värsta man kan göra är att sitta med skiten inom sig och hålla det taboo inom familjen, usch.

jag är 26 år, och jag tycker att det känns sådär att söka hjälp men det är väl nåt man måste göra. Det jobbigaste är att jag känner att jag måste åka hem till morsan varje dag, vi bor i samma stad. Men men, vad gör man inte för sin käre mor

Se det som en personlig erfarenhet, det kommer drabba varenda shuno..

Snacka med någon, gör det regelbundet ett tag, du blir så otroligt lättad då.

Det bästa är väl att prata, prata å prata...

2 veckor för mig....tror inte ja har hunnit få in det riktigt men ja har bott hos en polare, pratat...kännt att ja kan prata när jag vill..så det där med att prata med folk är ett måste...

jag tror du har en vän som e lite "mer" vän än nån annan...den personen ska du prata med tycker jag

Är 1,5 år sen min farsa dog. Jag skulle bli skogstokig om jag gick till min morsa varje dag, vi har varsitt liv. Men hon bröt benet i våras, så jag går med henne och handlar en gång i veckan.

Min pops gick bort när jag var 12 år.
Jag ville aldrig snacka med någon shrink utan jag bearbetade sorgen genom att skriva texter osv. Det hjälpte verkligen mig.

Det är snart 5 år sen min dog men det känns som mindre.
Det har blivit bättre nu. Det gör inte ont hela tiden, sorgen biter till ibland bara.
Så bit ihop, sakta men säkert börjar man stå ut.

Det tog mej några år att ens acceptera att det var sant. Jag kan nästan prata normalt om honom nu.

Man blir totalt fucked up, men vafan kan man göra. Livet går ju vidare för oss.

NI måste ha varit nära, är fan avundsjuk, vet inte ens om jag kommer känna något när min dör..

Oavsett sorg eller förlust, så kan jag bara säga att med rätt person så kan man bearbeta otroligt mycket. Det finns inget fel med att söka hjälp.


Love

det är jobbigt sånt här, morsan min gick bort för ca ett halvår sen. sorgen kommer väl att följa en resten av livet. Kommer i vågor. Alla bearbetar sorgen på olika sätt men en bra start är alltid att snacka med någon man litar på.

har aldrig haft en farsa, bara det känns weird!

vatos...ja joinar...eller a..hade i 4 år men inte mer än så.....

snacka med en präst dom har mycket erfarenhet av sånna saker även om du inte vill att han skall prata om gud och sånt så kan du ju säga det till han så respekterar dom nog det.

Min kompis förlorade sin mamma för en manad sen drygt och hennes lillebror skapade en blogg tillägnad till mamman där de kan skriva om vad som har hänt idag osv alltsa att det pratar med henne via bloggen http://vilaifrid.blogg.se/ och det har hjälpt dom jättemycket

jag får joia vato här också

Jag har inte upplevt att mina föräldrar dött ännu. Jag försöker dock förbearbeta det hela genom att tala med dem om döden då och då på ett lättsamt sätt, hur det kommer vara hur de önskar att det vore. Synen på livet osv.

Jag tycker jag blir lugnare av tanken iaf. Döden är ändå oundviklig, så jag försöker göra saker och ting så lätta som möjligt.

Jag minns innan min farmor dog förra året hann jag prata med henne om döden, och det kändes skönt på nåt sätt.

Döden är en del av livet, och är onödigt att ha som nåt slags tabu tycker jag. Även om det ofta blir det.

Sammanfattningsvis tror jag att vi alla bearbetar döden efter vår egna relation till den. Min taktik är att avdramatisera och konfrontera så mycket som möjligt.

Genom att prata om saker, avväpnar man spänningar man kanske har inombords och då blir saker och ting lättare att hantera. I slutändan kommer ingen undan. Så det beror mycket på hur man ser det...

min pappa gick bort för 1,5 år sen och i början så stängde jag bara in det och låtsades som att inget hade hänt. men sorgen kom i kapp mig och jag bröt ihop ett antal månader senare. tala med en präst (prästen som skötte min pappas begravning var helt underbar)och sen en terapeut som är specialiserad på sorgebearbetning.

prata mkt om det, skriv om det. det hjälper faktiskt.

Keep your head up boy. Be strong!

3 år sen för mig...
han vill nog inte att du går ner dig så get your fuckin self together och ryck upp dig bwoi

lättare sagt än gjort...

Knarka!

Skönt att det finns såna som dig här Kvast..

Jag anar ironi i din text? : )

dumboleifi word

Mjo, och jag hoppas att det är samma på din.

Skönt att mina päron lever trots att de är så gamla :) Farsan fyller 66 och morsan 58!

Jag säger bara prata med folk, man ska aldrig ha sorgen inom sig.. lycka till duck!