Dysmorfobi

Dysmorfobi

För er som inte vet vad det handlar om kan gå in på http://hcdn.myftp.org/sussismystiskavarld/BDD/Untitled-1.htm, kanske inte den bästa källan men den erbjuder en hyfsad kort sammanfattning vad det innebär! :P

Nu till min fråga: är det någon på Whoa som lider/har lidit av det? Har någon gått behandling/eller går en behandling just nu? Hur känner ni att det funkar för er?

Med risk att låta som ett verkligt basket case (men så mycket kan jag bjuda på) så känner onekligen igen mig på symptomen, nu vill jag inte gå in på exakt vad för grejer jag hakat upp mig på men jag har i flera år lidit av ångest och social fobi och det har påverkat hur jag betett mig bland folk (blyg, tafatt, "överkompenserande" etc), klädesval (antingen "dolt mig själv" eller framhävt vissa saker), studier (skolk, brist på koncentration),  osv. Ibland kan jag kortvarigt vifta undan mina komplex och  t o m tycka att något är fint med mig själv och tänka "men det är ändå insidan som är viktigast i slutändan, skitsamma vad andra tycker, jag trivs med hur jag är som person, och jag ser normal ut, varken mer eller mindre" och nå någon nivå av självacceptans och känna mig självsäker.
Men oftast så grips jag vanmakt inför hur jag ser ut och blir helt handlingsförlamad och bara stänger in mig själv och känner mig som Fantomen på Operan eller Quasimodo. Plötsligt vågar man inte gå utanför dörren, visa sig naken inför sin partner längre, se folk i ögonen på gatan, gå till plugget/jobbet, osv utan det slutar med att man står framför spegeln i evigheter och överanalyserar allt och tänker "jag orkar inte se så här hemsk och missbildad ut, jag måste ta livet av mig".

Ibland söker man positiv bekräftelse (t ex komplimanger) hos andra och ibland motsatsen för att trycka ned sig själv och visa att ens negativa tankar "har rätt" och att man verkligen är ett "freak" och "fulast och äckligast i världen" och att "ingen vill ha en".
Ja, ni kanske kan förstå att det inte är världens roligaste situation att känna sig som ett missfoster som avviker sig från resten av världen!

 Jag är sjukt oytlig när det kommer till andras utseenden och bedömer folk efter hur de är som personer, jag tycker ingen är så pass hemsk att de inte ser mänskliga ut, jag kunde inte bry mig mindre! MEN med mig själv så är det precis tvärtom! Jag kan acceptera andras brister men jag känner mig verkligen övertygad att andra inte kan acceptera mina för de är så "monstruösa".

Nu ser jag att jag leker Dostojevski och vräker ur mig en massa text men jag ville bara skriva av mig lite, börjar känna mig lite desperat och störd, orka inte pendla mellan att känna mig "normal" och "ett monster", jag känner verkligen att snart har jag nått den punkt då jag måste få ett slut på eländet, på ett eller annat sätt. Så jag ville bara se om någon därute har upplevt något liknande eller kanske känner någon annan som gjort det?

 :P