Långdistansförhålande

Min flickvän bor lite utanför västerås, inte "långt" dock.
Vi umgås nån gång i veckan och varje helg.
Kan bli lite drygt att inte träffas oftare men som du sa så hinner man verkligen längta som fan efter henne :)

Mjo, det måste jue vara typ det ända som är bra xD

Ett problem är ju att det kan kosta sjukt mycket pengar att åka fram och tillbaka på helgerna. Ett annat är att man har inte lika bra "koll" som om man bor nära varandra. Risken för svartsjuka ökar.

Vad är pengar jämfört med kärlek?

Beror väl på hur tjock plånbok man har, i mitt fall ganska tunn, så ja det är ett problem också.

Tänk dig att du lever på studiebidrag och det kostar kanske 1000 spänn tur och retur. Ska man bara träffas en/två gånger i månaden då och aldrig ha några fickpengar?

JoJo, men som tur va så har jag en "snäll" morsa..

Dåså. då är ekonomidelen lugnt för din del.

Yes...

JoJo, men som tur va så har jag en "snäll" morsa..
                                   är jag bortskämd.

xD

haha, nej det är jag inte ;o

Poker_face P18

WORD!

Nej.

Jag och min flickvän har varit tillsammans i 2 och ett halvt år ungefär. Vi bor oftast tillsammans men några gånger har vi varit borta från varandra, och då under långa perioder. Nu exempelvis bor jag i USA och hon på Island. För nåt år sen bodde jag i Sverige och hon i Spanien. Innan dess bodde jag i Spanien och hon på Island. Det har funkat jävligt bra, visst är det segt att vara borta från varandra, men man vänjer sig rätt fort.

Hon flyttar hit om två dagar och efter det kommer vi bo tillsammans alltid, med vår son Emil. Så visst funkar distansförhållanden, det gäller bara att försöka.

Det går väl från person till person om man klarar av det eller inte.

candide P25

nice nice, lycka till med ungen å allt ;D

Går man i gymnasiet är det en pina att varje helg går att träffa nån när man vill hänga med polare på helger och lov efter ett tag. Det är det minnet jag har...

Fast jag tar fan bruden före polare för det mesta, kanske inte hela tiden dock..

BROS BEFORE HOES MOTHERFUCKER!  :P

jag med, vilken dag som helst, om jag nu hade haft en flickvän..

Anyways, distansförhållanden suger, som frida sa är det mycket större risk för jobbig svartsjuka, sen suger det att prata i telefon OCH det suger bredpenis att inte kunna ses när man vill..   jag har avslutat 2 förhållanden pga. 7 mils avstånd.. (eller spå intalar jag mej att det var därför för att dölja att alla är dumma i huvudet för mej själv.. )

Fyfan alltså, två år pendlade jag och min sambo innan vi flyttade ihop. Det som var mest energikrävande var alla telefonsamtal, kostsamt om man inte kan ringa för 0kr/min.
 

fördelen me långdistans förhållanden e att man får sakna varandra o tröttnar inte som man kanske skulle göra annars. men däremot så suger allt annat me långdistansförhållanden, de e bara jätte jobbigt att inte kunna ses närsomheslt o till slut så orkar man inte mer.

Skissen F23


det där är ju ett jävla skitsnack.. vadå sakna varandra? vill jag träffa min flickvän nu så ska jag kunna göra det.. inte vara tvungen att vänta 2 veckor för att jag inte har råd att åka dit så ofta.. Sakna suger, alltså ska man ha sin respektive inom cykelavstånd..

Den långdistansförhållande jag har erfarenhet av höll i 2½ år. Blir och träffas mer sällan, men konversera mer via nätet och telefon. Sen när man träffar varandra till slut är lyckan total och passionerat och intensivt. Man tröttar inte riktigt ut varandra. Man känner något slags frihet samtidigt som man inte slampar runt.

Tyvärr så är gångerna då man vill omfamna den andra fler än de gångerna man får göra det, när man är nere så vill man att den andre ska finnas till hands och inte flera hundra km bort. Fysiskt närhet är guld värd.

Antar att det är från person till person och något man får prova på, ett erfarenhet rikare, sen vet man i framtida liv vad för uppoffringar man får göra och uppskattar mer tiden man får tillsammans. Har vänner som haft långdistansförhållande under 4-6 år och sedan flyttat ihop. Medans tyvärr de flesta går i kras.

Ngt jag gillar med långdistansförhållande är att det är skönt att ha lite distans imellan, att man kan känna att man har kvar sitt eget liv och inte  blir kvävd.

Ett av mina förhållanden var med en brud som bor i ö-vik. dvs ungefär 80 mil härifrån. Visst som sagt det är skönt med lite frihet ibland men fan vad det sög annars. Alla pengar gick till att träffa henne och ja självklart så var det ju för kärlek men jag kunde inte göra något annat för att pengarna inte räckte till. detta var då när jag gick i gymnasiet. Det funkade helt enkelt inte.

Jag är lite av en expert på långdistans. Har haft det flera gången och jag hatar det lika mycket varje gång. Jag rekomenderar det inte. Skit frustrerande ibland(ganska ofta ibland). Men sen kan man ju inte hjälpa vem man blir kär i och sen är inte alla som mig heller.

ProNoob: Hur långt avstånd snackar vi om?

jag var i ett långdistansförhållande (sthlm - GBG) fast jag stod inte ens ut i ett par veckor, jag sa helt sonika upp mig från jobbet och flyttade över till honom.

långdistansförhållanden är nog helt enkelt inte min kopp te.

har typ brud i USA..as jobbigt. Men skype ca 3-4 timmar om dagen gör det mindre smärtsamt :)

Ne, det suger i jämnförelse med ett förhållande med någon som bor nära. Har haft två långdistans förhållanden, det funkar inte till slut. Fast det ena tog slut pga att min brud kom hit med en kompis som min "kompis" låtsades vara intresserad av för att komma åt min flickvän. De började hångla i min säng när jag sov ijämte iaf.
Nu har jag ett förhållande med 30min emellan oss typ, vi umgås varje dag och det funkar finemang. Mycket bättre än distansförhållanden.
Palla strippa i cam, telefonsex och sådant, bättre att doppa.

asså det är klart att det är jobbigt, men värt att förska är det väl (nästan) alltid!

Skissen, om man måste ha ett långdistansförhållande för att inte tröttna så kanske man inte ska vara tillsammans.


Man hinner sakna varandra även om man är sambos till och med, gäller bara att köra olika race..och kvävd ska man väl heller inte bli i ett förhållande? Man behåller sina gamla liv (utan allt det där singelskiten man sysslar med) plus att man skapar ett gemensamt liv.. så slipper man trötta ut varandra, förlora kompisar eller känna sig kvävd.

jag hade långdistans som misery, i kanske nån månad.. eller det var nog bara en vecka.. för sen sa jag upp mig från sommarjobbet och åkte till sthlm och var där eller sommaren, sen flyttade han ner till mig i gbg när min termin började igen.

ProNoob, hur länge har ni varit tillsammans då? För jag pratar om när man inte längre är nykär och det börjar bli jobbigt att ta bussen eller tåget en helg..

iof när jag var 16 tyckte jag mina långdistanspojkvänner var lite bonniga, så jag kände aldrig att jag kunde ta dem till Lund och låta de festa med mina kompisar där. Det var två olika världar..

Min pojkvän bodde i Ängelholm i skåne tidigare, jag bor i Stockholm. Det fungerade skitbra. Vi sågs minst en gång i månaden, jag åkte ner över alla lov och långhelger och eftersom att han inte hade jobb eller skola kom han upp hit lite närsomhelst.
Jag tror att knepet är att försöka ha en positiv inställning till det, att försöka längta istället för att sakna och sånt..

Min pojkvän flyttade upp till Stockholm i november, då hade vi varit tillsammans i drygt 1½ år.

Kommentarer om att jag är ung o.d. undanbedes.

Jag har bara dåliga erfarenheter av långdistans.
kostar för mycket.

brääät unge:)

Jag fattar att det är mkt bättre än att bo nära, men faan ;p

Långdistansförhållande suger i längden. :/

Jag och min tjej bor 857 mil ifrån varandra (Göteborg - Osaka). Vi firar 2 år i maj!

Vi träffas typ var 4-6 månad, men då i minst en månad. I början bodde vi ihop i ett över ett halvår. Så vi var ju beredda på det och medvetna om att det skulle bli så. Är man beredd på ett långdistansförhållande och kan leva med det så funkar det hur långt ifrån som helst (eller hur nära som möjligt...).

Och så kan det ju vara bra att ha en plan. Att ha något gemensamt att eftersträva, längta efter... Det underlättar nog en del.

min åsikt : Är man kär så är man, låt inte vägen mellan er förstöra det. Även min kloka mor sa liknande. Hon har haft förhållande 60 mil bort och det funkade prima! Så kör på. Hjärtat mår bra av det men plånboken får lida

90 mil eller nått ner till uppsala... fast hennes familj bor ju här så då och då kommer hon upp och hon ska jobba här i sommar! Men man är i början av de hela ännu, längtar iallafall till sommaren ännu mera nu!! ;D

Dittin89 P18

Om man har ngn plånbok ja! :P

Har du ett långdistansförhållande ProNooben?

Morsan brukar sponsra kärleken <3

Jag bor på en ca. 2 timmars resa från min älskling just nu, det kan vara sjukt jobbigt ibland då jag bara vill vara med henne men visst det blir riktigt mysigt när man väl ses.
Träffar henne nästan varje helg.

Turtles P23

hur har ni tänkt lösa det på lång sikt då?
planerar ni att bo 857 mil ifrån varandra för allid?

När jag ryckte in i Boden så var det runt 110 mil mellan mig och flickvännen. Upplevde det då som sjukt jobbigt att vara ifrån varandra flera veckor i sträck. Att förhållandena inte var dem bästa i lumpen kan självklart ha spelat in en hel del. Det temporära långdistansförhållandet fungerade annars bra, men det kräver en hel del tillit och tålamod. Riktigt skönt att träffa varandra efter en lång tid av åtskillnad dock, samtidigt som man förstår hur mycket man egentligen betyder för varandra.