Hur hanterar man sorg?

Jag blev alkoholiserad narkoman, det tyckte jag var ett bra sätt att lösa mina problem på. Sen följde lite ångest några år. Idag mår jag bra.

Vad är det som hänt?

Jag har varit så ledsen att jag ätstrejkade. Jag var verkligen sjukt hungrig ibland (ibland inte), tog en tugga av maten, och åt sen inget mer. Gick ner så grymt mycket i vikt eúnder den här tiden.

Saker och ting löste sig ändå, så nu är jag tjock igen :)

Vänner, vänner och familj säger jag bara. dem har iaf hjälpt mig en bra bit på vägen.

Det beror på vad det är som har hänt.

Jag har tex gråtit konstant i timmar flera dagar i rad när jag har förlorat en massa folk.
Ibland har det dock inte kommit på en gång, utan mer som en chock först då man inte har kunnat känna något, vara den starka och trösta och sen helt plötsligt har ens känslor tagit över en när man har fattat det hela.
Ibland blir det faktist så att man chockas så pass att man inte gråter eller ens pratar om det som har hänt. Många uppfattar en som känslokall då, men det är inte alltid så. Oftast så är det chocken, tankarna och känslorna som får en att reagera så.


som sagt... vad har hänt?

Peppat mig själv med att "härifrån kan det bara gå uppåt"
Du har inte nått bottnen än, fast det borde du nog inte tänka på.

Drink the pain away

ja super bort mina sorger

FUCK the pain away, if the drinking just slows you down.


Nejmen...ja, total hopplöshet är väl inte en obekant känsla. Men vad gör man då, frågar du? Ja..

Jag, liksom min kära vän jumpcut, valde den vägen men tog mig ur rätt snabbt. Sen...började jag rita...och sen skriva mer igen...samtidigt som jag fortsatte mitt maniska intresse för musik..och spelade mer instrument och...ja, du ser vart det leder.

Den maniska musikintresset är fortfarande kvar, det kommer det alltid vara. Skrivandet är tillbaks, nästan i normal skala. Lusten att spela och skapa musik kryper på mig, och ritandet har lett till tatueringsskissar. Och för att varva ner så blir det nattliga promenader i Rosengård med min vän iPod lite då och då.

Hur jag mår? Idag, mår jag bra. Men jag har..hur ska man säga..flyttat närmare det som satte mig i misären från första början. Så det varierar. Men idag mår jag bra, och jag har allt detta och en viss person att tacka för det.

drick inte bara.. då blir du alkoholist och det är inte bra  !

Försökte bara vara med mina vänner, försöka förtränga allt.. Alkohol är nog ingen lösning :P Jag blir iaf mer "känslosam" när jag är packad ;p

Ja.
Jag började droga. Det funkade helt okej sålänge drogerna gjorde det dom skulle och sålänge konsekvenserna av användandet inte var alltför negativa. Men.. tolerans höjs osv och sen satt man där med än värre skit än innan.
Plus att sorgen som jag försökte droga bort kom tillbaks i takt med att drogerna förvann, trots att det hade gått nästan 10 år.

Kortsiktig o förbannat dum lösning som garanterat kostade mer än vad den smakade i form av beroende o allt vad det fört med sej.
Fy fan.

Idag är jag på uppgång o har varit drogfri ett tag. Den akuta desperata sorgen har dämpats, men det enbart för att jag gick igenom händelsen o sorgen efter så förbannat noga ist för att försöka förtränga det.
Man kom igenom levande trots att man aldrig kunde föreställa sej det.

Vänta ut det, det är egentligen det enda man kan göra oavsett om man börjar med droger eller alcohol. I slut ändan har men ändå alltid bara väntat ut det.

Ibland är det som hjälper för stunden det bästa i längden. Man vänjer sig vid det mesta. Det är bara att ta skiten som den kommer, i omgånger.

Vad som hänt mig är egentligen inte viktigt, men; Säg så här, du har gått sedan barnsben och burit på en enorm smärta,sorg eller ja något dåligt i bröstet. Vännerna man hade var en del av det dåliga, familjen likaså.  Man bara går och samlar allt det dåliga man kan hitta till den dagen man är tjugoett år och en kärlek punkterar en... men allt man burit på stannar kvar.
Omöjligt att framkalla tårar, omöjligt att bry sig om någon annan...

Jag vet inte hur jag ska förklara det, men jag mår verkligen sådär dåligt som jag bara kan. Jag tror ärligt talat att det inte kan bli värre på något sätt. Men om en vän dör då? Nää, för jag är rädd att jag inte bryr mig om något.

Alkohol ser jag som en bra lösning faktiskt.
De vänner jag har nu pratar jag inte med "om" det. Men man släpper allt så fort man umgås med dom.

Fast nu vill jag inte heller bara släppa allt heller, ja..vettefan.


Intressant att läsa om andra.

Fan Dopeness, jag brukar aldrig kommentera här på whoa men nu måste jag, det där var ett sjukt bra förhållningssätt till när det skiter sig, precis vad jag behövde höra just nu!=)