Khaki - Hur dum får man bli?

Khaki - Hur dum får man bli?

En gång för länge, länge sen när jag var liten, fattig och kul, tog mamma med mig till ett nyöppnat köpcenter för att hotta upp min klädkollektion inför den nya säsongen. För mamma har mitt yttre alltid varit av stor och viktig betydelse, och som den gode son jag var, ville jag inte uppröra henne och följde därför snällt och följsamt med. Tanken var att hon denna soliga, men luriga eftermiddag dels skulle följa med som rutinerat smakråd, dels som givmild plånbok.


Upplägget tyckte jag var formidabelt, snyggt och grymt ända tills hon på fullaste alvar ville att jag skulle prova ett par konstiga khakis. Arg som ett bi sprang jag gråtandes ut ur affären, och det blev sista gången vi shoppade mundering tillsammans. Från den dagen bestämde vi att a) aldrig mer yppa ordet khakis. b) att jag i framtiden själv fick betala för mina risiga paltor.


Så, med denna historien färskt i minnet, slog jag mig i morse ner på tunnelbanan och bestämde mig för att räkna antal khakis. På femton minuters åkning, lyckades jag komma upp i 23 par, och några av dom satt dessutom på kids. För mig är detta helt ofattatbart, nästan helt oacceptabelt och jag kan helt ärligt säga att aldrig kommer låta mina barn bära detta djävulstyg.


För så här ligger det till:


* Det finns inget fulare än khaki-brallor. Det är fastställt genom seriös forskning.
* Av sammanlagt 768 nobelpristagare har 0 personer haft på sig khaki under, efter eller före prisutdelninen.
* Ingen, och jag menar ingen, fullt fungerande tjej skulle köpa ett par khaki-byxor till sin pojkvän.
* Alla hatar Khakis.