Människor med musik i identiteten
I min umgängeskrets är en övertygande majoritet av alla de som utger sig för att ha koll på nån sorts musikstil mycket ytligare men framför allt tråkigare och mindre benägna att bjuda på sig själva än de andra.
Än mer genomgående är att nästan alla musiker jag träffat hittills är fantastiskt uppfyllda av vad de ser som sin egen genialitet, vilket på något sätt brukar hänga ihop med att de är ungefär lika roliga att hänga med som en säck bajs.
Varför är det såhär? Är det inte konstigt? Jag menar, musik som kan vara så bra osv?
It's only gay if balls are touching
|