Är så jäkla besviken på farsan!

beklagar

jag kan bli din fader

Min far är likadan mot min bror och mig.

Jag har spenderat så många timmar med att gråta för honom. Det finns inget värre än när en förälder gör så.

Känner sig så fruktansvärt sviken och värdelös.
Vad är det för fel på en om inte ens pappa vill träffas.


Men, nu när man är äldre har jag lärt mig att bara för att pappa är vuxen till åldern behöver han inte vara vuxen i huvudet.


Han kan vara världens bästa pappa när vi ses, men han hör aldrig av sig själv.
Jag orkar inte längre bry mig om att han inte ringer, utan försöker uppskatta dom gånger han svarar och vi träffas.

been there, men aa som Nouveau sa så orkar man inte bry sig efter ett tag..

Barajag90: Lyssna på den här.

Barajag90 F16

Välkommen till klubben.
Min pappa lovade alltid saker när jag och mina bröder var små så som typ "Jag lovar att vi åker till grönan i sommar." Det var allt vi snackade om jag och mina bröder. Sommarn kom och det blev ingen grönan. Men då sa han "Jag lovar att ta er till kolmården istället i slutet av sommarn." Samma visa vi var skit glada men det blev inget.

Sen åkte han till Amerika för att jobba i 1 halv år hörde av han 2 gånger. Då var jag fortfarande liten och fattade inte så mycket men en familj behöver fortfarande sin pappa.
Efter det åkte han ut till sjöss och jobbade var hemma några dagar i veckan. Kom på kvällen för att sova och åkte på morgonen.

Skaffa sig ny flickvänn och blev ett monster, låter mina små bröder sova hos min farmor och farfar för att han måste jobba natt hela tiden. För mig spelar det ingen roll för jag bor inte kvar hemma. Men mina bröder tar stryk hela tiden av det. När jag bodde hemma sa han aldrig godnatt eller dylikt när han skulle gå och lägga sig. Kommer ihåg att i det stadiet att jag kom på att sist han sa att han älskade mig var när var runt 12år.

Det jag aldrig glömmer är en kväll när jag var runt 15år och skulle gå på toa. Ser att han står i köket med sin nya flickvänn och dom gör glass med maränge och bannaner i. Jag frågar vad dom gör fast jag ser vad dom gör i hopp om att han ska fråga om jag vill ha men det gjorde han inte. Så jag går på toa och går ut och ställer mig i köket och brer en macka när dom gör sin glass. Dom frågar fortfarande inte om jag vill ha men jag frågade aldrig om jag fick ta. Orkade helt inte enkelt.

Så en kväll när vi skulle äta middag där det var en fredag kväll då var inte min bror hemma som är 15 år nu men var 14år då han var hos någon kompis. Jag sa åt farsan att ringa han kanske. Men hans tjej svarar "Vadå, ska vi anpassa oss efter honom? Han vet när det är mat då kan han lika gärna vara hemma då så får han mat." Då fick jag black out och tog min talkrik med mat och kasta den i väggen vilket resulterade med att jag och farsan började slåss för 3dje gången. Efter det så bor jag hos morsan och hatar min farsa över allt annat i denna värld.

Finns mycket mer att berätta men jag orkar inte skriva mer, hoppas det löser sig för dig.

Skaffa dig en ny farsa.

haha, answer like whoa

Emil

Skulle det där skiten få henne att må bättre? Din röst är enormt jävla jobbig...

Canadicken: Din mamma och sånt.

Vänta du bara, sen ska han spendera vart ända öre på sin flickvänn och det nya barnet. Fick inte ens låna 100kr när jag skulle på bio.

säg det till honom.. finns inget värre för en farsa än ett barn som är djupt besviken på honom.

Ni som känner så där... varför klipper ni inte bara banden?

 Emil_Brikha P28
Jag har själv ingen konakt med min farsa längre. Hur står det till själv då smeagol?

När mina föräldrar flyttade ifrån varandra så hamnade min morsa i något tillstånd där hon bara såg att allt var mitt fel (för att ha något att skylla på). Så hon gick hela tiden och sa att det var mitt fel, mitt fel att hon var tvungen att flytta, mitt fel om hon dog, mitt fel att det gått dåligt på hennes jobb, mitt fel allt. Så jag försökta undvika att bo hos henne men farsan ville inte ha mig hos honom hela tiden så jag blev tvungen att rymma. Och aa.. Det gick ju inget vidare.. Men det fick min morsa att inse att det hon gjort mot mig var fel.

Till slut insåg ialf min mor att hon inte hade råd att bo själv + att min far insåg att han inte klarade sig utan henne och hon utan honom.. Så de flyttade tillbaka till varandra och sedan dess har de slutat bråka helt. Förr i tiden hade de galna bråk.. Kastade porslin på varandra, dunkade i någons huvud i bordkanten, slogs, kastade stora hallspeglar på varandra och så vidare..

Känns så jävla skönt att allt är bra nu.

Varför hatar alla Emil ?

emil_brikha, fan va bra, sköna vändningar, snyggt formulerat

emil

Sitter du och bajsar när du berättar din historia om Far?

pass på fadersbilden!
bli en ensam man brush :D
låt inget komma i vägen för dig o ge ditt barn d du allri fick, nämligen kärlek av farsan!! me om samme skit
peys

Det jag aldrig glömmer är en kväll när jag var runt 15år och skulle gå på toa. Ser att han står i köket med sin nya flickvänn och dom gör glass med maränge och bannaner i. Jag frågar vad dom gör fast jag ser vad dom gör i hopp om att han ska fråga om jag vill ha men det gjorde han inte. Så jag går på toa och går ut och ställer mig i köket och brer en macka när dom gör sin glass. Dom frågar fortfarande inte om jag vill ha men jag frågade aldrig om jag fick ta. Orkade helt inte enkelt.

men är du seriös eller? om det där är vad du klassar som ett traumatiskt barndomsminne tycker jag att du ska skatta dig jävligt lycklig

Demento: Ang det ReM skrev. Jag har tur som har föräldrar som älskar varandra och sina barn. Men jag skulle nog också bli sjukt ledsen om det hände mig. Jag är van vid att mina föräldrar alltid sätter sina barn före sig själva, vad det än gäller.

Träffade min farsa första gången när jag var 13.. I början visste han inte hur han skulle ta ansvar för mig så han försökte skämma bort mig med saker och skit för hans fru tyckte det var för mycket att ha mig där tror jag. Han bodde 70 mil ifrån.. Sen kom lögner typ som att jag skulle få följa honom tilll London och skit och han sa åt mig att fixa pass o grejjer så jag gick skit glad till stationen och kirrade allt, men sen typ snackade han inte ens om det samma vecka som han sa vi skulle åka..Slutade med att han låtsades om att inget hade hänt och han åkte dit själv. Snackade inte på 4 månader efter det. Sen var det massa annat små tjafs...


Men efter ett tag så hittar man någonting som får båda bekväma liksom.. slutade med att jag åkte o hälsa på typ 2 ggr per år och nu efter jag tog studenten så flyttade jag ner och bor hemma hos hans fru med mina små syskon medans jag pluggar..


Så det finns ju hopp.. Med det inte sagt att ni ska anpassa er efter vad de tycker o tänker. Fan ålder spelar inte in, Ge och Ta. Finns inget annat

Demento
Nej det skulle inte vara "traumatiskt barndomsminne". Det jag menar är att han har förändras så pass mycket om. Det hade varit några år innan han hade skaffat ny flickvänn och hela köret så hade han frågat.
Det är en ren självklarhet att man frågar någon annan om dom vill ha något om man gör det själv. Typ "Vill du ha lite godis?" Om man har det och äter av det själv och farsan sitter brevid. Men du kanske inte funkar så för att du är snål? Jag vet inte, men du missförstog mig väldigt väl.

så är min pappa också. träffar han nästan aldrig och så hör han aldrig av sig... det är tråkigt...

Blev många grammatiska fel eller vad det heter där, jag är trött. Ska sova nu

please...

ReM
nej jag är inte snål. jag förstår helt enkelt inte vad som är så hemskt med det du beskriver. du kallar din farsa för monster och ett av dina exempel på hans nya monsterkvalitéer är att han inte bjuder dig på glass, jobbar natt, inte säger godnatt och inte håller ett löfte om att ta med er till kolmården. det jag undrar är nog egentligen vilken hundvalpar och ballong-verklighet du levde i innan det här hände för enligt mina referensramar blir man liksom inte ett monster pga det du beskriver. och det sista exemplet fattar jag inte överhuvudtaget..det var ju du som flippade ur

vill inte låta onödigt otrevlig men jag förstår faktiskt inte

fett tråkigt såntdära..e i samma sits fastinte samma sak riktigt..men
har inte fått träffat min lillasyster sen somras, då ja träffa henne bara en gång i några timmar.
Hon bor med sin mamma i en annan stad bara 20 min borta,men dompå hennes mamma sida har snackat en massa skit om våran pappa som är osant, så nu verkar hon aldrig mera komma,hon har blivit totalt hjärntvättad.
har sin "pappa" där som bor där i hemlighet.
Saknar henne men e så jävla besviken på henne, hon e ändå snart 14 år,men hör inte ens av sig på julafton / nyår..känns som hon är helt förlorad. och svarar inte ens när man ringer på hennes mobil. o well...hon behöver väll inte oss längre

Nej men saken är den att han stog ändå och hällde up glass framför ögonen på mig, man kan fråga om den andra vill ha. Det har han alltid gjort innan och jag gör det likså väl andra människor.
Det där med kolmården och grönan är några få exempel, han lovade saker vi såg fram imott det och han sket bara i det.
Att jobba natt fulla helger då man har barn som bor hos en är inte så trevligt, då kan man lika gärna låta barnen bo hos sin mamma istället för att skeppa iväg dom till Farmorn och Farfarn. Det är inte så specielt kul att det är bestämmt att man ska tillbringa 1 vecka med farsan då man igentligen tillbringar 5dagar hos någon annan för att han inte är hemma. Det är inte första gången sånna saker händer. Det händer hela tiden.

Sen tycker jag själv att det är ganska respektlöst att inte säga godnatt utan bara gå in på toan göra sitt och gå och lägga sig.
Specielt när man har en 12 årig son i huset. Jag själv tyckte det var inte var "hemskt" men jobbigt för att se mina småbröder lida.

Sen är det klart jag flippar ur när han inte tycker att det är en god ide att ringa sin 14åriga son och fråga vart han är.

ReM alltså. Det är ju bara du som kan förstå hur allvarligt det är när din farsa ger dig glass. Jag menar man vet om folk som lever precis samma liv fast de blir slagna på köpet. Folk har det värre, folk har det bättre. Men det blir ju svårt att relatera till din och din farsas relation.

Om du kommer ut med: fan min farsa kastade en glasflaska i huvudet på min syrra sen sparkade han ner mig för trappen och morsan bröt alla ben i kroppen när han kastade ut henne ifrån balkongen.. Då är det ju svårt att mot argumentera.


Men som sagt.. Hoppas det löser sig. Står fortfarande fast vid att man inte ska köra deras race. Du ger honom ett val, han har tagit dig till jorden och han har ett ansvar. Du är inte skyldig ett piss

ReM
näe han är ju uppenbarligen inte en perfekt farsa (finns såna?) men inget av det du beskrivit får honom att låta som ett monster eller någon som borde hatas mer än allt annat i denna värld...

öh näe det är inte...tycker att det var rätt sjukt gjort ärligt talat, förstår inte hur du resonerar överhuvudtaget

aja, det är ju ditt liv och dina känslor. jag kan ju liksom inte tvinga dig att känna annorlunda eller nåt men jag tycker att du borde tänka efter lite om din farsa verkligen är en så hemsk människa...

Tidsfördriv P19

Finns alltid folk som har det bättre och sämre.

 Demento
Jag kanske överdriver med vad jag känner och tycker. Men en man som alltid var där för en som inte finns längre är tungt för mig.
Han har gjort så mycket andra saker som jag inte orkar skriva ut på internet. Hoppas du förstår lite vad jag menar.

God natt på er och sov sött.

När jag va liten brukade min farsa kasta baj på mig som fan. Men det är rätt soft så jag hatar honom inte för det :)

min far har gjort precis lagom men inget mer aldrig något som säger att han bryr sig det minsta. vi snakr typ inte men han har alltid stält upp med cash och gjort rätt för sig. men han har aldrig varit en far. jobbig som fan och att bråka med den konflikräda jävlen till alkis mongo specielt när han bara hänvisar till att han vist stält upp med cash och annat. menar han vet nog inte vad att vara "far" en innebär. han förskte skaffa ny familj för så där 12år sen men den söp han bort för 5å sen den med. han har ingen kol alls på männskliga kontakter. han är dock så patetiska att jag inte ens orkar hata gub fan.

Min lilsyrra hade problem me de, så jag  tjafsade som fan på morsan, var typ i din åldre, för jag växte upp utan farsa å ville inte att syrran skulle gå igenom de så jag tjafsade å så.
tills slut tog morsan e snack med syrrans farsa å han började stila sig :)

hoppas han skärper sig, men osv vad som händer så klara du dig :)

min farsa har jag inte hört av sen jag va tre.. mer än ett par gånger då han pratat med mamma oh hon frågat honom om han inte vill säga något till mig..
kommer ihåg hur morsan brukade fråga om jag ville ha ett telefonkort o ringa honom varje år på min födelsedag. like, it's MY birthday! fan ska jag ringa för?!? antagligen för att han inte minns.

min bror (halvbror tekniskt sett) har ju också en farsa. som jag kallade pappa och som va jättesnäll mot mig. tills han fick sitt "riktiga" barn. då sket han i mig som fan. Sen blev han elak. like. riktigt elak.
vill inte gå in på det men man har både mentala o fysiska ärr efter den där.
han bor i london med sin nya familj, o ringer sitt "riktiga" barn en gång i halvåret. men han köper dyra presenter så det kvittar la.. surt att se lillbrorsan bli ledsen o sviken hela tiden. bara att låna ut en axel o gråta på.

jag bröt ihop i nian när man va tvungen att skriva en självbiografi, o man skulle ha med en sida släktträd på mammas sida o en på pappas. Lämnade in utan pappas o fick tillbaks det. släktträd kan man visst skriva även om man inte ens minns personen. tog ett blad o en krita o skrev "jag har ingen jävla pappa. han är död för mig". så var det med det.

men min senaste bror :P har en assbra pappa som tar hand om oss andra som om vi vore hans. han kom dock inte in i bilden fören jag va 16, men har man en stark morsa klarar man sig fan utan sketna fäder. grubbla inte på om man gjort något för att inte "förtjäna" hans kärlek, det är gubbfans förlust som inte får ta del av det underbara miraklet man är :D

det suraste med min "riktiga" pappa är att jag tror det va mammas stora kärlek. dom hörs fortfarande lite då och då och hon säger jämt att han är / var en underbar far som älskade oss båda massor. hap. så han liksom bara slutade älska mig eller?
aja, man klarar sig. nu blev det långdraget. sorry :P 

sammanfattning:
man klarar sig, det är inte ditt fel! och
heder till mamma! <3

  Emil_Brikha P28

"Ni som känner så där... varför klipper ni inte bara banden?"

det låter som att du har en bra relation med din fader. annars hade du nog inte uttalat dig så.

har själv ingen relation med min pappa. jag bröt kontakten för ungefär 8 år sen. Det var inste så jobbet eftersom det var någon jag kände att jag var tvungen att göra för mitt eget välmående.
Nu när saker o ting har hänt de senate vveckorna och jag måste välja om jag vill ha en relation eller inte har jag ställt inför ett av mitt livs svåraste beslut.

så nej. Det är inte bara att klippa banden. om man känner så är man en kall jävel.


 Barajag90 F16
skicka pm om du vill ha råd o stöd. jag vet exakt hur mkt detta suger bajs.

* Det var inte så jobbigt
*senaste
*veckorna


hahahaha

Era farsor kommer dö om ett tag ändå, få se om ni klagar lika mycket då

 Roni 
om du seriöst inte har nått vettigt du kan tillföra diskussionen tycker jag du ska knipa. tror inte tjejen skapade tråden för att höra alla dumma kommentarer utanför att det är något som hon faktiskt mår dåligt över o vill ha råd.

syumoan F20
men gå in på toaletten och snyfta istället, vad tillförde du med ditt inlägg? Det jag säger är att man ser saker ur en knappnålhuvud när man är ledsen och upprörd över en sak, och kanske inte inser hur beroende man är av en fadersgestalt förrän den är borta! tror du folk VILL ha en emotionell spärr till sina barn?

Kan inte annat än hålla med dig Demento.. :/

"Är så jävla besviken på Börje."

emil brikah you are beautyful, no mather what they say!

min pappa har aldrig saagt att han älskar mig. det närmsta är väl " det här gjorde du bra" när jag tog studenten. men han kan inte sånt där o jag antar att han ändå älskar mig. tror jag.

bor 40 mil från min familj o föräldrarna skilde sig för typ 1,5 år sen. kvar är min 17årige bror. han mår inte så bra... men såfort jag får egen lägenhet här så får han bo hos mig så mkt han vill.

han tror att ingen älskar honom. men han är fan allas favorit han är helt underbar ju. stackars liten :/

Beundrar din inte era mammor da, visst finns det kvinnor som beteer sig likadant men mannen som sticker ar ju tredubbelt.
Tror ni inte ocksa att det ar sjukt jobbigt for kvinnan som forst ar sarad for att hon blivit lamnad for mannen hon alskar och sen behova se nar den person hon alskar mest i hela varlden, se bli sarad, varje fodelsedag, skolavslutningar osv, utan att kunna gor nagot at det?
Undrar om det ar for att kvinnor har bart barnen i 9mander och kanner ett mer starkare band till barnen? att det ar darfor det inte ar lika manga kvinnor som lmnar sina barn?vad tror ni?

förstår dig, har aldrig träfat min riktiga old man, bor med en psyk som morsan valt att bo me fan, dåren misshandlade mig i åratal tills jag inte längre pallar, tycker päronen borde fatta att hur gamal man än e så borde dom vara där för deras ungar fan....beklagar mayn!

Tänk er jävligt noga innan ni skaffar barn.

lova

det lär dröjja....trust me!

Äh vafan du är ju en vuxen människa, sånt ska man kunna ta. Min farsa stack när jag var 5 och har inte träffat han sen dess. Han vart bara konstigare och konstigare och sjuuuukt konstig innan han stack, och jag fick höra bara några år sen att han vart schizofren och fick senare sitta två år på beckis.

Men inte fan har jag legat uppe på nätterna och grinat om det...

jag  fattar inte det där, måste en förälder säga "jag älskar dig" så att man ska veta att dom gör det?
min mamma eller pappa har aldrig sagt det, men man känner ju liksom..