Det där med pretentiösa poeter...
Hur orkar de? Har varit och kollat på lite spoken word i mina dagar och även framfört en del, mest för skojs skull. Men de här som kör det seriöst och säger typ "himlen... var blå." och tittar på en som de hittat botemedlet för cancer, vafan är det om?
Varför måste man vara pretentiös och tramsig för att hålla på med såna grejer? Och nissar som säger att det är ens känslor och personliga tankar, fuck off. Jag lyssnar på Sigurd Ros när jag sitter ensam, inte så att jag drar fram det på en fest som partymusik precis. ok lite skev jämförelse men ändå.
Blev jättebesviken när jag kollade på tv och såg Daniel Boyacioglu sitta och prata om hur duktig han var och hur han valde en svensk skola för att språk var viktigt.. vafan? Han var ju skönaste killen på stan när han körde sin spoken på hultsfred och hans bok var asgrym. Varför är han en tönt för?
hmm nu tror jag har spunnit in mig själv ett par varv och jag vet inte ens om jag låter som jag säger nåt vettigt längre.