Elementär levnadskonstnär eller sorg och misär?
"Ja, man skulle ju kunna kalla dig en levnadskonstnär", säger jag till flickan jag borde hålla kär. Buddha skakar febrilt på huvudet och försöker bekämpa sitt sällsamma leende. Leenden smittar och förvandlas lätt till skratt en stjärnfylld natt, även om stjärnorna har svept in sig under det svalkande molntäcket. Jag känner mig flyktbenägen, vill varken kavla ut degen eller smaka på smeten. Gardinerna kastar sig in i en vals när någon tänder rymdraketen. "Tango? Nej! Lövens vals!", skrattar Buddha vrålande så att hans mage studsar. En vän håller mig sällskap i dimman. Dansande basister och trumspelare förgyller spöktimmen. Aprikoser och plommonfat, vindruvor och annan mat, smakar vackert en sen natt. Buddha breder sig en smörgås, och kryddar sitt te med kardemumma. "Krydda, krydda, krydda, i min kroppshydda!", utbrister han och skrattar självbelåtet. Jag får ett plötsligt behov av rådgivning. "Snälla, kära Buddha, rara, frågan ställs och frågan varar, hur skall pojken glömma bort sången som ej tynat bort?" Buddha smakar eftertänksamt på smörgåsen och sörplar i sig lite te. "Pojken bär en sång inom sig, och en fråga ställs nu till mig, hur han glömma fagra stunder, frågan ställs i mörka rum där saknaden den vill passera, minnen kan ej glömmas mera, finn du bara guld i stunden, minnet finns och också rummet." Buddha ler och hans leende fastnar i mina läppar. "Vet du, det fanns en hemlighet med hennes läppar." Buddha skrattar glatt. "Läppar, läppar, kyssar fagra, ser till så ej livet magrar." Jag kan inte låta bli att skratta. Ändå är det något mitt medvetande vägrar fatta. Regnet faller sakta nedför våra kinder. Glömskan kommer endast med tiden.