Att leva bara "för att"
Nu har jag gått och känt i ett par år att det känns som man bara lever "bara för att".
Händer det något kul sitter det bara i för stunden. Jag tror aldrig att jag gått och känt mig glad i en hel vecka i sträck.
Händer det något dåligt kan det sitta i nästan hur länge som helst. Ibland läger man det bakom sig och bara lever på men förr eller senare kommer det oftast tillbaka.
Varje gång man är nedstämd får man flashbacks på allt det dåliga som hänt tidigare.
Men är man glad får man aldrig flashbacks på sånt som varit bra så man mår ännu bättre.
Känns som att deppighet sitter i längre än lycka, varför?
Det är sällan jag verkligen känner mig glad och när jag väl gör det så sitter det i kanske max under en dag. Nästa dag vaknar man upp och allt känns som att man inte alls har några käslor utan tar allt som det kommer.
Ni vet förr när man var liten uppskattade man allt. Man gick och längtad efter att få godis på helgerna man satt hyperpeppad och väntade på bollibompa, disneydags osv. Gick man på bio var det värsta grejen och man gladde sig åt det hur länge som helst.
Nu känns allt bara så jävla meningslöst. I alla tidningar står det att man ska tänka på vad man äter (inget man äter är bra nu för tiden). För övrigt uppskattar jag inte mat lika mycket längre och förr älskade jag mat. Nu känns allt bara så jävla uttjatat och äckligt. Finns sällan något vettigt att se på tv och går man på bio känns det oftast slöseri med pengar. Det är inte samma feeling längre helt enkelt.
Hela den här sommaren har bestått av att man suttit och tänkt på vad man kan göra hela dagarna. Även fast man haft pengar så har det inte blivit av att man gjort något speciellt kul. Man kanske har gått på bio eller dragit en fika eller så. Visst att det kanske var kul för stunden. Men det var inte samma glada känsla som förr.
Jag vet inte hur jag ska förklara saker och ting, det är det som jag är sämst på av allt här på jorden. Det snurrar runt så mycket i min skalle så jag vet inte hur jag ska förmulera mig för att det ska låta bra. Jag har iofs en ursäkt till det och det är att jag har ADD. Så nu kanske ni får bättre förståelse till varför det oftast låter knäppt när ni läser det jag skriver.
Aja över till det jag försöker få fram, allt bara känns som att man lever för att någon vill att man ska leva. Jag känner inte att jag lever för mig själv. Jag tar dagarna som de kommer och jag vet inte längre vad som är lycka. Det var för länge sedan jag kände av den känslan. Och då menar jag verkligen den där känslan som värmer inuti än och sitter där i flera dagar.
Dagarna känns precis likadana dag ut och dag in. Samma vanliga rutiner varje dag. Även fast man försöker variera sig för att ge livet en chans så kommer man aldrig på något som verkligen känns kul.
Jag och mina vänner beslutar oss ofta för att vi ska göra något men det slutar alltid med att vi sitter där och ringer runt folk eller bara sitter och tänker. Sedan när man tänker återgår det till andra tankar och man blir helt förvirrad. Det går inte att hålla kvar koncentrationen på vad man ska göra. För det finns verkligen inget man kan göra.
Ja, det finns nog hur mycket som helst jag kan säga. Allt jag skrivit nu i den här tråden låter förmodligen likadant. Men som sagt, jag vet inte hur jag ska formulera mig. Men jag tror nog att ni fått en vink om vad jag vill få fram med denna tråd.
Jag vet inte vad jag är ute efter men jag vill bara få hjälp till att hitta meningen med livet. Jag har mina underbara vänner och min underbara familj. Men allt känns ändå bara så oerhört tråkigt. Samma gamla banor varje dag.
Någon mer som känner som mig? Eller förstår vad jag menar...
Tack för att jag fick skriva av mig.