Vi hälsade på varandra, nu har jag nackspärr...
När man befinner sig i det så kallade offentliga rummet händer det att man stöter på folk man sen tidigare är bekant med. Det kan vara gamla skolkamrater, vänners föräldrar eller någon konstig semi-kändis som på något sätt känns igen. Hur du ska förhålla dig till dessa personer, är det bara du som vet, men det vanligaste är att någon slags hälsning äger rum. Alla har vi våra knep, en hemlig gest, ett ballt handslag eller en konstig fras som ska fungera och utstråla social kompetens. Detta är egentligen helt bisarrt, men lik väl fortsätter dessa utbyten av meningslös smörja och djurliknande handslag.
Just idag, när jag cyklar hem från jobbet, möter jag en s.k. periferi-kompis och jag funderar på hur jag ska visa att vi faktiskt känner varandra. Den slugiltiga vinnaren blir en gammal klassiker som går ut på att slänga huvudet uppåt och båkat. En otroligt konstig rörelse, men det är en av mina vanligaste moves och jag vet inte varför jag agerar på detta vis.
Efter att hälsningen tagit slut, våra cyklar har korsat varandra och vi befinner oss långt ifrån, inser jag vad jag precis gjort och det är förvirring som entrar min kropp. Varför håller jag på så här, varför kan jag inte hälsa som en normal människa, och är detta beteende egentligen sunt?
Så... har ni några smarta hälsningsritualer som inte resulterar i whip-lash-liknande smärta blir jag hemskt glad om ni vill delge mig den informationen. Och kom nu inte dragandes med ett "tjena kompis, hur är läget?" för det är inte aktuellt i detta fall. Jag behöver en armrörelse alternativt ett ansiktsuttryck som jag kan dra fram likt ett ess ur rockärmen när jag har fyra nano-sekunder på mig att visa igenkänning...
Denna användare saknar häftigt citat samt förmågorna; att tänka, att stava samt förmågan att skriva begripliga inlägg.
|