Spårvagns historia...
Skriven av en vänn...
- Du får tyvärr inte ha med dig din cykel på spårvagnen.
Min vän Jonatan tittade sig förvånat omkring. Hade han hört rätt? Var det verkligen någon dåre som försökte släpa med sig sin cykel på vagnen? En turist, måhända?
En gång till. Nu lite starkare och aningen irriterat i det burkiga högtalarsystemet: Du får inte ta med dig cykeln på spårvagnen.
Från sin plats i mitten av elvans mittersta del hade min vän Jonatan god uppsikt över de övriga passagerarna. Han såg att alla den kollektiva trafikens skrivna regler åtlyddes. Ingen åt glass, korv, kebab eller liknande. Ingen rökte eller drack alkohol. Ingen hade skridskor.
Såvitt Jonatan kunde se, och som tidigare nämnts hade han goda möjligheter till kontroll av sina medresenärer, följdes också de oskrivna reglerna. Som att man inte tar med sig sin cykel.
Trots detta stod elvan obönhörligt stilla på Grönsakstorget.
För tredje gången gick förarens uppmaning ut i högtalarna.
Han nästan röt. Ta av din cykel från spårvagnen!
Under några andlösa sekunder hände ingenting. Sedan reste sig föraren från sin plats, tog sig ur hytten demonstrativt slamrande och stegade myndigt bakåt i vagnen. Till sin förvåning upptäckte Jonatan att föraren likt en målsökande missil rörde sig rakt mot honom.
När han kommit ungefär halvvägs stannade plötsligt den blåklädde mannen. Komplicerat blandade känslor kämpade om utrymme i hans ansikte. Förvåning, skam, vrede, ursäktande, tvivel. Kanske fasa.
Utan ett ord vände han på klacken och flydde tillbaka in i förarhytten.
Min vän Jonatan tog sin börda på axeln och gick av vagnen. Han hade inte gjort något fel; ändå stod han kvar på bland Grönsakstorgets höstlöv och bygglarm medan spårvagn 11 mot Saltholmen skramlade bort i det horisontella eftermiddagsljuset.
Det kändes helt enkelt inte tryggt att åka med en förare som på mindre än 20 meters avstånd inte kunde skilja en cykel från en tuba. //JB