Dem psykologiska aspekterna med att klippa sig...
I snart tjugotre långdragna, men roliga år har jag velat pryda min päronformade och honungsdoftande hjässa med snuskigt långt och tjockt hår. Någon specifik passform eller modell har jag inte funderat eller klurat på, men möjligheten att gnälla över kluvna hårtoppar, hår i blickfånget och horribla hästsvansar måste finnas där. Jag vill alltså bli en liten haschrökande pundare, men endast i fråga om hårval och shampofrekvens.
Det som är lite tråkigt, förutom att jag i morse klippte av en stor del av mitt hittills insamlade knarkarhår, är att killen som kallar sig min pappa, lider av en sjukdom vi i folkmun gillar att titulera flintskallighet. Det brinner således i hårknutarna och jag måste snart ta ett beslut: raka av allt hår och förneka existensen av mitt busiga och uppåtgående hårfäste eller börja samla massvis av hårstrå inför den kalla och blåsiga vintern och innerligt hoppas på det bästa...
Jag vänder mig nu därför till er, kära whoa-idioter, med en vädjan och en önskan. Jag vill att ni dels langar lite sköna, men samtidigt metrosexuella bilder på killar i långt hår, och dels svarar på frågan:
Hur snygg är indianen "flintskallig hästsvans"?
Denna användare saknar häftigt citat samt förmågorna; att tänka, att stava samt förmågan att skriva begripliga inlägg.
|