Vänskaps dilemma

Vänskaps dilemma

Ja nu är jag här med mina problem igen. Om ni inte vill höra så behöver ni inte läsa.

Det är såhär va. Förr stod jag en tjejkompis riktigt nära men med tiden har vi glidit isär för mycket. Hon har skaffat nya vänner och jag även så.

Men ialf, jag känner att hon inte alls står mig nära längre. Hon har förändrats jätte mycket och är inte längre den bästa vännen jag förr kunde vara mig själv med. Nu får jag anstränga mig för att inte känna mig dum eller ful.

Hon är så äckligt utseendefixerad så hon kommer alltid uppsminkad och bär på sig nya fina kläder. Ja, jag är ganska så svartsjuk på henne ärligt talat. Hon har en pojkvän som köper precis vad hon vill ha, en hyffsat så bra familj och ett jätte vackert utseende.

Yepp, så nu har det pågått under en lång tid att varje gång jag träffar henne kan jag helt enkelt inte bara vara mig själv. Jag försöker men det går inte så jag blir istället irriterad och stör mig på allt hon säger och det hon gör.

Jag vet vissa dagar då hon kommit till mig för att stötta mig då jag haft någon dålig dag. Liksom, där sitter jag osminkad i mjukisbyxor och har gråten i halsen.
Hon kliver in igenom dörren som om hon ägde världen och ser utsom hon ska på fest? Errhm. Japp. Så drar hon med mig in i mitt kök och så får jag ge henne något att äta för att hon har ju då inte ätit på hela dagen och är sååå hungrig. Så jag dukar fram något käk och så får jag berätta vad som hänt. Jag berättar och verkligen visar med känslor hur dåligt jag mår. Liksom där sitter jag och drar upp världens story som jag går och mår som en kratta över och anstränger mig verkligen för att allt ska komma med och inte låta konstigt eftersom jag är bäst på att yra bort mig och är dålig på att förklara saker och ting.

Jahaja, då är det dags för stöttningen. Hon sätter ju sig aldrig ned och säger något i stil med "åhh, jag förstår hur du känner. men jag finns här för dig om det skulle bli värre och om dte finns något jag kan göra så hjälper jag dig gärna" liksom sån stöttning som man vill få av ens vänner. Den får jag inte av henne- Istället vrider och vänder hon på sig när hon sitter på stolen och kommer med någon usel tröst som "jaha, tråkigt. du borde göra si och så eller han är inte värd dig eller jaha det har jag också vart med om, kommer du ihåg?" och börjar babbla om sina egna problem.. Ahhh kul fine. Då sitter man där och har berättat en hel story helt i onödan. Jag har sagt till henne att jag tycker sättet hon stöttar på är fel och att det bara får mig att må ännu dåligare..

Men ialf, när hon väl försöker så blir det bara katastrof först säger hon något som jag bara blir mer nere av och några minuter efter så börjar hon babbla om sig själv och om hur underbart hon och hennes liv är och blablabla. Sedan är mina problem helt borta i tomma intet och så tror hon att jag ska må som en prinsessa över hennes ynka försök till stöttande.

Sedan händer samma sak om och om igen, jaha vi går och hyr en film, hon har inga pengar för de måste hon ha till sina cigg och bussresan till sin pojkvän så ja det blir jag som får betala.