Prosastycke om Eslöv med tillhörande analys
Jag ville komma bort från landet så långt som möjligt och ställde mig på stationen för att vänta på tåget. Och visst fan kom det, något efter utsatt tid, men vad kan kräva av SJ egentligen?
Nåja, jag märkte av den kusliga atmosfären redan tåget började rulla. Folk pratade inte med varandra. De tittade ut genom fönstret eller stirrade ner i sina böcker respektive tidningar, men de vände sällan eller aldrig blad. "Vad är problemet?" tänkte jag samtidigt som ett spädbarn skrek i sätet bakom mig och Bob Dylan sjöng i mina hörlurar.
Så uppenbarade sig sanningen på displayen som visar ankomsttider, mitt bland alla dessa namn på små samhällen i Skåne, namn som knappast kan ha uppfunnits av människor. Jag blev himmelskt tacksam över att jag skulle av 17.11 i Hässleholm, för lamporna i displayen bildade plötsligt de ödesdigra siffrorna och orden...
"17.46 Eslöv"
Jag blev som förlamad. Bob Dylans sång hade förvandlats till ett ångestskrik. Konduktören kom mot mig i mittgången. Han raglade. Försökte han supa ihjäl sanningen? Alkohol löser inga problem. De bedövar dem bara. Flera medpassagerare reste sig, för att "gå på toaletten". Jag var förlorad i tankar och formlösa planer på att slå sönder tågfönstret och kasta mig ut i de gröna träden som susade förbi när högtalarna plötsligt förkunnade att vi snart var i Hässleholm. Jag studsade upp och gick med raska steg mot dörren. Så fort dörrarna öppnades hoppade jag ut på perrongen. Några lyckligt ovetande människor klev på tåget, och det rullade snart iväg.
Mot Eslöv.
Det blir något att berätta för barnbarnen i lumpen på puben!
|