Skadeglädje
Jag har funderat på det här med skadeglädje.
Själv skrattar jag så jag inte får luft o gör fula ljud så fort jag ser någon slå sig.
I alla situationer, jag kan aldrig hålla mig. En gång viftade jag med min matkasse o träffade ett kiddo på fem år med mjölkpaketet så stackarn fick näsblod men jag kunde bara garva helt hysteriskt, det såg så jävla komiskt ut när han flög.
Jag skrattar om jag vet att min kompis fått klamydia.
Jag tror till o med att jag hade garvat om en kärring ramlat inne på Hemköp o brutit lårbenshalsen. Det är ingenting jag är stolt över men jag hade nog fan fått kväva ett skratt...
Det här är jag ju inte ensam om.
Men jag undrar lite vad det är som är så kul.
Är det att folk ser roliga ut när de ramlar, alltså roliga rörelser?
Är det vetskapen om att någon annan har ont o det har inte jag?
Är det bara det ovanliga i att folk snubblar?
Vad tror ni?
Och droppa sköna situationer när ni gjort nån annan illa med oflit, dvs inte slagsmål osv.
(och för att inte låta helt störd: jag hade inte skrattat om nåns morsa hade fått cancer eller dylikt)