[CD] Nightwish - Dark Passion Play
Nightwish är en av mina heligaste favoriter i musikväg. Deras nya skiva har jag längtat efter ungefär lika mycket som man längtar efter att återse ett förlorat barn. Det samma gäller förmodligen resten av bandets övriga miljoner fans och förväntningarna på nya sångerskan Anette Olzon är omänskligt enorma. Det är svårt att recensera gamla favoritband som bytt medlemmar, det är ju egentligen inte samma band. Nåväl.
Skivan inleds med episka fjortonminutersmonstret The poet and the Pendulum där det inte hålls inne med något – den etthundratrettio musiker starka orkestern kommer till sin rätt i pampiga refränger. Anettes sorgsna, väna stämma gör sig bra till de återhållna verserna, spröda pianobaserade intermezzon bygger upp den klassiska Nightwish-känslan som ligger någonstans mellan episk power metal och svulstig musikal. Den får mig att tänka på Dark Chest of Wonders.
Men sedan vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Nysläppta singeln Amaranth funkar, men känns av någon anledning förutsägbar. Det hela utförs efter givet recept, med vers refräng och tonartshöjning i omättlig pampighet. Jag rycker sällan till. Det är hårdare än tidigare, ändå tycker jag att det känns mer slätstruket, svagt påminnandes om Within Temptation och nästan poppiga Evanescence.
När jag pratade med Tuomas i somras berättade han att albumen alltid varit som dagböcker för honom, hur texterna speglat hur han mått då han skrivit dem. Det märks tydligt att Tarjas avhopp figurerat mycket i hans känsloliv medan han författade texterna till den här skivan; bitterhet och sorg präglar texterna och jag som älskar melodramat i Nightwish-lyriken får mitt lystmäte. Det kretsar mycket kring att ha förlorat något oersättligt.
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.
|