[CD] Thrice - Vheissu

[CD] Thrice - Vheissu

När ett band bestämmer sig för att totalt ändra sitt sound, även om de bara är minimala, nästintill ohörbara, brukar det nästan alltid brista och sluta med en enorm minskning av fans. Ett av för många exempel är Korn, som i och med “Follow The Leader” blev MTV-rockens okrönta kungar. Tyvärr finns det för många band som försöker göra för drastiska ändringar i sina recept för succé. Ibland går det bra, som det har gjort för till exempel Radiohead och Blur som är mer elektroniska än rockiga nuförtiden, och ibland går det dåligt, som för Metallica och Korn (som i sanningens namn sålde på tok för många ex av “St. Anger” respektive “Follow The Leader”). Men detta handlar inte om något av ovanstående band: detta handlar om Thrice.

Thrice förknippas ofta med de band som startade den oändligt förvirrande emo-genren, som, om jag har uppfattat det rätt, är punk eller metal med smärtsamma kärlekshistorier som även kan förknippas med pop-texter som i sin tur alltför sjungs/skriks ut av en pre-pubertal grabb med en hel makeup-butik i ansiktet. Thrice, däremot, består av fyra grabbar i 20-årsåldern från Irvine, Kalifornien som söker sanning och sjunger därefter. De söker sanning i sina texter, i sitt beteende, i sina liv och gör allt för att hjälpa så många som möjligt med de saker grabbarna i bandet varit lyckliga nog att få ha själva. (25 % av vinsten från skivförsäljningen av färska “Vheissu” går till organisationen “826 Valencia”).

Ett misstag jag har lärt mig att aldrig göra om i och med förberedelsen för denna recension är att aldrig lita på tidigare alster från bandet i fråga. Stenhårda, energiska låtar från “Illusion of Safety” och “The Artist In The Ambulance” är som bortblåsta på “Vheissu”. Inte någonstans finns skrikparader som “Paper Tigers” och “Kill Me Quickly”. Förgäves letar man efter gitarrakrobatik som skimrar i “Under A Killing Moon” och “The Abolition of Man”. Ingenting på “Vheissu” är Thrice. Men samtidigt är det så otroligt mycket Thrice att jag nästan skäms lite efter andra lyssningen.

Öppnande “Image Of The Invisible” låter enligt bandet själv som en blandning av Hot Water Music och At The Drive-In, och är faktiskt den enda låten tillsammans med hardcoreaktiga-dängan “Hold Fast Hope” som man kan länka samman med äldre Thrice-låtar. Den vanliga instrumentlistan har tredubblats och det märks tydligare och tydligare för varje sekund som passerar. Punkuppställningen gitarr, bas, trummor, sång/gitarr har nu fått sällskap av Rhodes-pianon, synthar, kinesiska speldosor och telegrafmaskiner (?) och bidrar såklart till den fantastiska ljudvägg som slår till när man lyssnar igenom de 11 låtar som är Thrice anno 2005.

Bombastiska kärleksballaden “Atlantic” är så långt från Thrice man kan komma men känns ändå så rätt. Miles Davis-hyllningen “For Miles” sitter stenhårt fastän den mestadels består av dystra pianoplinkningar. Tillsammans med avslutande mästerverket “Red Sky” och “Music Box” är dessa låtar de lugnaste och säkerligen finaste låtar Thrice någonsin komponerat. Fängelseskildringen “The Earth Will Shake” och “Like Moths To Flame” är besinningslöst tunga men det är i “Of Dust And Nations” som bandet verkligen skiner, då detta möjligen är det absolut bästa Irvine-sönerna någonsin kommer lyckas spotta ur sig. Med sitt mäktiga gungande och vackra harmonier slår den fast att detta är någon väldigt speciellt redan innan skivan sluta snurra. Albumet innehåller allt som Thrice är bra på: extraordinära texter, att framföra något speciellt både instrumentalt och genom sång och framför allt, helgjutna låtar.

Thrice har gjort ett album ingen trodde att de skulle våga göra, som oändligt många “scen-nazister” avfärdar som FM-rock, en sellout-platta. De har, precis som vanligt, gjort det de själva velat göra: tagit ännu ett steg bort från sina punk/hardcore rötter för att bana nya vägar och upptäcka oväckta talanger inom sig själva. Jag skulle bara därför kunna kalla detta alster som episkt men det gör jag inte. Detta är bara början på en lång men givande resa. I alla fall för oss fans.

Skriven av Andreas Granath (mitt alter ego, i sann anonymitetsanda) 20e maj 2006.

Externa länkar
Thrice Officiella sidan.
Sub City Skivbolaget.
826 Valencia En av organisationerna Thrice stödjer.
Invisible Children En annan organisation som Thrice backar.