albumet Small Change från 1976. mycket piano och sentimental "nu börjar jag nyktra till framåt småtimmarna"-blues. en trevlig samlingsplatta som heter "Beautiful Maladies: The Island Years" är värd att kolla in, låtar från 1983 till 1994 sådär. Raindogs (1985) är också en jävla klassiker. den är najs. fast han har gjort trevliga skivor efter 80-talet också, som de rätt experimentella Bone Machine (1992, mycket elgitarr och skumma ljudeffekter. en hel del deppiga låtar, och några "oväsenslåtar", men "I don't wanna grow up" och "That Feel", där Keith Richards medverkar, är grymt bra och mysiga), Real Gone (2004, med beatboxande och elgitarr som huvudsakliga instrument) och Mule Variations (1999) som inte är sådär jättebra, utan rätt vanlig och tråkig (så vanlig och tråkig en Waitsplatta kan bli), fast det finns två eller tre riktigt jävla bra låtar. riktigt värt att kolla in är också Blood Money och Alice, båda från 2002, som har den där sköna, "tjena, jag sitter instängd i en bur i en mörk 1800-talskabaré i en film som en deprimerad David Lynch och en psykotisk Tim Burton har regisserat"-känslan. Annars är ju fjolårets trippel-cd "Orphans: Brawlers, Bawlers and Bastards" jävligt trevlig också, där tryckte Waits in outgivna låtar med lite av alla de olika genrer han har experimenterat med genom åren.
Det blir något att berätta för barnbarnen i lumpen på puben!