Bob Marley
Viken är tidernas största popartist ur ett globalt perspektiv? En sak kan man direkt slå fast: det är inte Elvis Presley, Beatles eller Rolling Stones. De har lyssnare överallt, men har inte gjort något bestående avtryck i jordens två folkrikaste världsdelar, Afrika och Asien.
Madonna? Nej, kvinnoförtrycket i stora delar av världen har stoppat hennes framfart. Michael Jackson? Där börjar det brännas. Människor i världens alla 244 länder kan dansa som Michael Jackson och känner igen basgången i ”Billie Jean”.
Men den största popartisten genom tiderna ur ett globalt perspektiv är Bob Marley.
Var man än reser i världen hör man Bob Marleys låtar och ser hans bild på T-shirts. Bob Marley är också lika stor i alla världsdelar. Han är till exempel en gigant i Afrika. I och med att hans musik och texter är skrivna ur ett underdogperspektiv är han också en hjälte i u-länder och en symbol för frihet i diktaturer.
Samlingsalbumet ”Legend” sägs också vara det album som återfinns i flest amerikanska studentrum. Ja, gräsrökande har definitivt en roll i det.
31 år efter hans död i hudcancer kommer nu slutligen en fullständig dokumentärfilm om Bob Marley.
Filmen ”Marley” är regisserad av skotten Kevin Macdonald som gjort de utmärkta ”One day in september” (om massakern under OS i München) och ”Last king of Scotland” (om Idi Amin).
Dokumentären ”Marley” gick upp på bio för par månader sen i bl.a. USA och England, men i Sverige väljer filmbolaget Universal att avstå från biopremiär och i stället släppa filmen på dvd den 15 augusti.
Jag tror det är ett grovt misstag. Bob Marley har en unik position i Sverige. När Bob Marley 1980 spelade på Gröna Lund – hans fjärde konsert på Gröna Lund – satt han det oslagbara publikrekordet på 32 000 personer.
Men i dag är Bob Marley ännu större i Sverige än han var på 1980-talet, inte minst i landets förorter. Bob Marley och rappare som 2Pac är de artister som alla, oavsett etnisk bakgrund, kan enas kring.
Dokumentären ”Marley” skulle kunna visas på utsålda biografer i sommar. Varför till exempel inte förlägga Stockholmspremiären till Heron City och Kista?
Och det är en fantastisk dokumentär.
Jag har lyssnat på Bob Marley i 35 år, men mycket i filmen är nytt även för mig. För att kompensera att det finns några arkivbilder alls bevarade från Bob Marleys första 11 år som musiker har Kevin Macdonald intervjuat 90 personer, bland dem hans första lärare, hans sista sjuksköterska, hans mamma och halvsyskon.
Bob Marleys mamma blev gravid med en dubbelt så gammal vit brittisk officer och markägare. Frågan om förhållandet var frivilligt eller inte lämnas i luften. Men dokumentären börjar vid det slott i Ghana varifrån 60 miljoner slavar skeppades över oceanen.
Bob Marley växte upp med sin mamma och blev trakasserad för sin ljusa hudfärg. Hans öknamn var ”German boy”.
Insikten om att Bob Marley var en outsider redan på Jamaica ger ännu större relevans till temat i hans låtar. Hans allra första singel, inspelad när han var 16, hette ”Judge not”.
Att vara ljushyad gav låg status bland kvinnor på Jamaica. Hans fru Rita Marley säger att han hon egentligen drömde om ”en lång svart man”. Det förklarar även Marleys kompenserande efter att han blev superstjärna: han fick elva barn med sju olika kvinnor.
Körsångerskor Marcia Griffiths berättar om Bob Marleys allra sista soundcheck. I två-tre timmar spelade han och bandet samma låt om och om igen: ”I’m hurting inside”.