Rise Of The Footsoldier

Rise Of The Footsoldier




Tycker den här filmen är väldigt sevärd.... Mycket bra film... :)



Rise of the Footsoldier gav mig vid en första anblick på trailern intrycket av att det var ännu en i raden av de senaste årens übercoola brittiska gäng- och gangsterfilmer som, trots motsatta hävdanden, glorifierar manligt våldsbeteende i allmänhet. Filmens inledning likaså. En berättarröst med cockneydialekt drar med rivstart in oss i handlingen genom anekdoter om olika brutala sammandrabbningar mellan West Ham-firman ICF (Inter City Firm) och deras fiender, däribland Millwall. Filmens huvudperson är Carlton Leach (Ricci Harnett) och är baserad på boken "Muscle" av just Leach, som var nära vän med tre ökända Essex Boys-medlemmar som mördades i mitten av 90-talet. Detta uppmärksammande mordfall har filmatiserats tidigare i filmen Essex Boys (med Sean Bean) som i sin tur baserades på boken med samma namn av Bernard O'Mahoney, även han tidigare medlem i gänget. Två män sitter inne på tre gånger livstid för mordet, men det är fortfarande oklart om de verkligen är skyldiga.

Bernard O'Mahoney figurerar inte i filmen trots att han (enligt sig själv) var en viktig medlem i Essex Boys. Anledningen är att Carlton Leach har en gås oplockad med O'Mahoney efter att denne fått Leach att mer eller mindre framstå som ett skämt i en av sina böcker. Leach har till och med officiellt utmanat O'Mahoney på en fajt, en ärlig sådan inför publik där pengarna går till välgörande ändamål. Det verkar för övrigt vara lite av en trend i Storbritannien bland herrar som lämnat gangster- eller huliganlivet bakom sig att skriva en eller flera böcker om sitt tidigare vilda leverne. Med det inte sagt att deras memoarer inte är bra eller intressanta. Tvärtom. Även om man i de flesta fall får tona ner det man läser. Folk har ju en tendens att bli lite egotrippade och överdriva när de berättar om sina upplevelser.

Filmen fokuserar kring Carlton Leach kriminella karriär då han lämnar huliganscenen och får jobb som dörrvakt på en av de första och populäraste raveklubbarna i slutet av 80-talet, när ecstasy introducerades och så småningom blev drogen som gällde bland ungdomarna. Raveklubben lockade till sig en armada av rötägg och hade behov av ännu brutalare utkastare. I Leach värld är snällhet är ett tecken på svaghet som han själv säger i filmen efter ett av alla sina våldsdåd (tror det var när han knivhögg en bråkstake i baken så att blodet sprutade). Leach imponerar så pass som utkastare att han blir dörrvaktschef och anlitar gamla huliganvänner som undersåtar. Så småningom bekantar han sig med droghandlarna Tony Tucker och Pat Tate och glider alltmer in i Londons undre värld vilket i sin tur leder till ännu mer våldsamheter, inte minst när de hamnar i konflikt med turkiska maffian.

Rise of the Footsoldier är bitvis så rå att jag måste kalla den gangstergenrens motsvarighet till Hostel och Saw-filmerna. Kameran viker inte undan för någonting utan smyger sig snarare närmare inpå så fort det vankas våld. Så här skulle det nog se ut ungefär om Rob Zombie eller Eli Roth skulle få för sig att göra en gangsterfilm. Man bör till och med lägga in en varning för känsliga personer att undvika den. De flesta kritikerna sågar den men den säljer ändå som smör på DVD i hemlandet. Vad man än tycker om den som film betraktat finns det scener som kommer att etsa sig fast i minnet på grund av sin sällsynta råhet. Själv är jag kluven. Tycker filmen har vacklande skådespeleri och saknar handling och fingertoppskänsla, samt innehåller några överdrivna och överflödiga scener, medan den å andra sidan har några av de starkaste scenerna jag sett i en gangsterfilm. Kameraarbetet och koreografin i fightscenerna är välgjorda, specialeffekterna i de blodigare scenerna likaså. Scenen där de sitter på tunnelbanan och Millwall-firman väntar på perrongen beväpnade med tillhyggen som yxor och machetes är en av filmens absoluta höjdpunkter. Man sitter verkligen med i vagnen och känner skräcken. Julian Gilbey vet hur man skapar intensiva scener och kan nog bli någon att räkna med trots allt om han bara får till ett bra manus och utvecklar sin känsla för att följa en röd tråd istället för att med 300 hästkrafter upprepa våldsscen efter sexscen efter våldsscen.