Utifall att någon skulle vara intresserad så skrev jag en inlämningsuppgft om just det idag: 1. En stor del av Michel Foucaults bok Övervakning och straff behandlar disciplin som maktmedel. Här presenteras tanken att makten i det disciplinära samhället ligger i samhällets själva strukturer; i styrning av rummet, tiden, kroppen och själen. Foucault använder sig av Benthams idé om Panopticon för åskådliggöra detta. Panopticon är ett begrepp och en maskin, som bygger på ett antal principer om just styrningen av rum, tid, kropp och själ. Genomgående för de här principerna är synliggörandet. Det som främst fångar mig är det ”omvända förhållandet mellan den som ser och den som syns i maktutövningen“ (M Foucault 2003 s.188) och är det jag kommer att ta upp mer om här. 2. Traditionellt är det makten som gör sig sedd, och som både får och demonstrerar sin makt genom att visa upp sig. De som makten utövas på blir sedda endast när makten vill att de ska bli sedda. I det disciplinära samhället är förhållandet det omvända. Det är undersåten som står i ljuset, medan makten håller sig i skuggan. Undersåten som hela tiden kan bli iakttagen förblir i beroendeställning till makten (M Foucault 2003 s.188). Exemplet panopticon, som arkitektoniskt begrepp, kan förklaras som en cirkelrund byggnad i form av en ring som löper runt ett torn. Cirkeln består av celler, vart och ett med två fönster som vetter inåt respektive utåt cirkeln. Tornet har också fönster, många och stora, som ger överblick över cirkelbyggnaden. I varje cell placeras en fånge (eller sjuk, eller elev, beroende på samhällsarena) och i tornet en väktare. Det finns ingen kontakt mellan cellerna, så att fången endast är synlig från tornet men inte från cellerna. På så vis kan fången bli sedd, men kan inte se. Fången blir också medveten om att han alltid kan bli sedd och den medvetenheten gör att makten fungerar automatiskt. Fången själv bär upp makten oavsett om han för tillfället blir sedd eller inte. Det gör makten automatisk och avindividualiserad. ”Maktens princip vilar mindre i en person än en genomtänk fördelning av kropparna, ytorna, ljuset, blickarna” (M Foucault 2003 s.203). 3. Jag fångas av det här för jag tycker det säger mycket om vårt samhälle idag. Metoderna för övervakning har tekniskt raffinerats mycket de senaste åren och det vore ett orimligt antagande att inte tro att användandet av övervakning inte raffinerats i takt med den tekniska utvecklingen. Efter de senaste årens effektivare terrorattacker i Europa och Nordamerika går befolkningen gladeligen med på ökad bevakning. Även i det nära ohotade Sverige driver justitieminister Bodström igenom lag på lag som ökar makthavarnas möjligheter att övervaka. Buggade telefoner, spionerande gymnasieelever, övervakningskameror. Den självklara kopplingen görs förstås till George Orwells 1984 och den allseende Big Brother, vars skräckfaktor idag förvandlats till billig TV-underhållning. Så vana är vi idag vid tanken på konstant övervakning. Jag minner mig också om Kafkas Processen, vars huvudperson Josef K utsätts för en oöverskådlig och därmed osynlig maktapparat som med detaljerad kontroll av tiden, rummet, kroppen och slutligen själen disciplinerar in Josef K i systemet. Systemet och dess makt bärs upp av honom själv.