Dadaismen inom litteraturen. Finns den?
Jag antar att de flesta här känner till Joan Mirò. Han räknas till en av de främsta surrealisterna men hans konst brukar också kallas för dadaistisk på grund av det "barnsliga" sättet han målade på. Ett exempel.
Det jag undrar är om det är möjligt att "översätta" hans sätt att måla på till litteraturen och om ni kan ge några exempel på poeter som gjort det.
Själv vet jag inte riktigt vilken textmässig stiltyp jag egentligen letar efter. Mina första tankar är att de bör vara väldigt direkta dikter, rakt på sak. Men samtidigt kan Miròs tavlor tolkas på många olika sätt och är drömlika, det är ju trots allt surrealistiska. Hur gör man alltså "barnsliga" dikter som är direkta men mångbottnade? Förstår ni min frustration när jag tänker på detta?
Ni kan börja med att ge exempel på poeter som skriver väldigt "rakt på sak" och så får jag se om det är det ungefär jag är ute efter.
Ni kanske inte alls tycker att sättet jag tycker att Mirò bör översättas till litteraturen är rätt. Säg då hur ni tycker det borde vara och ge exempel på poeter om ni kan.
Jag begränsar mig till poeter och inte romanförfattare då jag har ytterst svårt att föreställa mig den här genren i romanform.
We are just statistics, born to consume resources.
|