En av de bästa filmer jag sett. Ichis provocerande oskyldiga naivitet med de sexuella undertonerna, Kakiharas sadomasochistiska nihilism, det grafiska uttrycket. Scenen när Kakihara skär av tungan, slutscenens kräk- och tårframkallande antiklimax, den briljanta tortyrscenen med krokarna. De handlösa hoppen mellan vackert och vidrigt våld och den morbida slapstickhumorn. De oväntade vändningarna i handlingen. De, såvitt jag kunde avgöra från översättningen, briljanta dialogerna. Och mer. Jag brukar inte gilla Takashi Miike, filmer som Audition känns mer som jobbiga filmexperiment än verkligt tankeprovocerande filmer, men här slog han t.o.m. A Clockwork Orange på fingrarna på alla sätt och vis, och även om Ichi The Killer är skyldig A Clockwork Orange en del (som jag ser det) så blir Kubricks mästerverk överträffat med hästlängder.